Cecilias Düringers råd till dig som är ny på jobbet
Läraren, läromedelsförfattaren, programledaren och På spåret-vinnaren Cecilia Düringer började baklänges. Det vill säga, hon började arbeta som lärare utan att ha gått lärarutbildningen. Efter ett antal år som verksam gymnasielärare och med en fullföljd lärarutbildning i bagaget delar hon här med sig av några råd som hon själv hade velat ha i början av sin egen yrkesbana. Nu kör vi!
Härma och stjäl. Det här vill jag påstå är den viktigaste grundbulten i alla kreativa yrken – vilket läraryrket är: att sno sådant som är bra.
När man har en skicklig kollega, härma den. Förstå mig rätt här, jag menar inte att man ska försöka spela rollen av någon annan, men om man får nys om bra undervisningstekniker, kursupplägg, knep för att få en stökig grupp att höra upp – norpa åt dig dem! Det är inte fult att göra det, kalla det i stället kollegialt lärande! Sedan gör man förstås sin egen undervisning till sin, men allt som får eleverna att lära sig mer är fair game!
Kräv – och använd – bra läromedel. Ja, man kan tycka att jag talar i egen sak här, eftersom jag bland annat är författare till ett läromedel. Men som jag önskar att jag hade haft ett välutformat läromedel under mina första år. Senare i min karriär hade jag större möjligheter att själv köpa in, men i ärlighetens namn har läromedel inte varit något som skolorna där jag har jobbat haft tillräcklig budget för. Och det är inte heller bara en pengafråga. Bland lärare finns en utbredd uppfattning om att det är okreativt att använda ett läromedel. Det är det inte. De finns för att man som lärare ska ha en sportslig chans att få ihop enormt innehållstunga kurser så att eleverna ska få med sig så mycket som möjligt.
Hade jag haft välutformade läromedel hade jag kanske inte bedrivit pedagogisk vilda västern i mitt klassrum… Och på kuppen sluppit att halvt bränna ut mig redan efter första året. Så knyt nävarna och kräv ambitiösa och bra läroböcker, helst sådana som eleverna kan få skriva anteckningar i och sedan behålla.
Läs högt. Jag är svensklärare, och för oss kommer det kanske helt naturligt att läsa skönlitterära texter högt för eleverna. Men högläsning är ett utmärkt verktyg för alla ämnen.
Allt från instruktioner – såklart – till lärobokens innehåll och andra texter som eleverna ska hantera. Inte allt förstås, det skulle man ju aldrig hinna med, men ge dem ”skjutsar” in i texterna. Det är ett makalöst bra sätt att få med eleverna i textläsning. Vi som är experter på det modellerar för dem hur det går till. De hänger med i texten, läraren kan låsa upp svåra meningar, visa hur ord uttalas – helt enkelt hur det skrivna språket översätts till ljud. Man hjälper eleverna att bli textkompetenta plus att man själv får träna sig i högläsningens konst, som verkligen inte är given!
Läs tyst! Alltså på egen hand: läs skönlitteratur och bli en bättre lärare. Ja det är lite tillspetsat förstås. Men att läsa skönlitteratur ger så väldigt mycket, allt från goa läsupplevelser till vidgat ordförråd, vässad språkkänsla – och en förståelse för berättarstruktur. Och berättandet är essentiellt i åtminstone min undervisning.
Jag gör ju ett radioprogram, P3 Historia, för Sveriges Radio. Och jag får ofta (den lite oförskämda) frågan om varför så många vill lyssna på ett program som handlar om något så trist som historia. Jag brukar svara att det nog är för att vi inte redovisar historia, vi berättar den. När man snärjs in i en berättelse vill man veta mer – och likadant är det på lektionerna i skolan. Nu menar jag inte att man ska hålla på och göra ett långt SPÄNNANDE manus till varenda lektion, det går ju inte, men det goda berättandet är ett ypperligt redskap. Och alla typer av effektiva berättartricks lär man sig allra bäst genom att läsa en massa bra litteratur.
Det femte rådet handlar om när det inte blev så bra. När lektionsplaneringen kanske totalhavererade, ingen fattade något eller det bara blev allmänt kaos. Då ska man komma ihåg att det inte är hela världen – för det kommer en ny lektion.
Man får fler chanser att göra om och göra rätt. Och när allt går åt helvete är man i gott sällskap, för vi har alla varit där. Man får göra en utvärdering och sedan prova något nytt. Och inte vara rädd för att säga det till sina elever – "Hörni, förra lektionen blev ju asdålig. Så nu provar vi något annat."
Nu är som sagt mina fem modesta små råd inte några sanningar och ingen garant för exceptionell framgång. Alla blir lärare på sitt sätt och saliga på sin egen fason. Men för att ändå sammanfatta dem:
1: Härma och stjäl
2: Kräv och använd bra läromedel
3: Läs högt så ofta du kan
4: Läs tyst och vässa ditt eget berättande med hjälp av skönlitteratur
5: Går det inte som du tänkt – misströsta ej: det kommer fler lektioner.
Lycka till!
/Cecilia
Härma och stjäl. Det här vill jag påstå är den viktigaste grundbulten i alla kreativa yrken – vilket läraryrket är: att sno sådant som är bra.
När man har en skicklig kollega, härma den. Förstå mig rätt här, jag menar inte att man ska försöka spela rollen av någon annan, men om man får nys om bra undervisningstekniker, kursupplägg, knep för att få en stökig grupp att höra upp – norpa åt dig dem! Det är inte fult att göra det, kalla det i stället kollegialt lärande! Sedan gör man förstås sin egen undervisning till sin, men allt som får eleverna att lära sig mer är fair game!
Kräv – och använd – bra läromedel. Ja, man kan tycka att jag talar i egen sak här, eftersom jag bland annat är författare till ett läromedel. Men som jag önskar att jag hade haft ett välutformat läromedel under mina första år. Senare i min karriär hade jag större möjligheter att själv köpa in, men i ärlighetens namn har läromedel inte varit något som skolorna där jag har jobbat haft tillräcklig budget för. Och det är inte heller bara en pengafråga. Bland lärare finns en utbredd uppfattning om att det är okreativt att använda ett läromedel. Det är det inte. De finns för att man som lärare ska ha en sportslig chans att få ihop enormt innehållstunga kurser så att eleverna ska få med sig så mycket som möjligt.
Hade jag haft välutformade läromedel hade jag kanske inte bedrivit pedagogisk vilda västern i mitt klassrum… Och på kuppen sluppit att halvt bränna ut mig redan efter första året. Så knyt nävarna och kräv ambitiösa och bra läroböcker, helst sådana som eleverna kan få skriva anteckningar i och sedan behålla.
Läs högt. Jag är svensklärare, och för oss kommer det kanske helt naturligt att läsa skönlitterära texter högt för eleverna. Men högläsning är ett utmärkt verktyg för alla ämnen.
Allt från instruktioner – såklart – till lärobokens innehåll och andra texter som eleverna ska hantera. Inte allt förstås, det skulle man ju aldrig hinna med, men ge dem ”skjutsar” in i texterna. Det är ett makalöst bra sätt att få med eleverna i textläsning. Vi som är experter på det modellerar för dem hur det går till. De hänger med i texten, läraren kan låsa upp svåra meningar, visa hur ord uttalas – helt enkelt hur det skrivna språket översätts till ljud. Man hjälper eleverna att bli textkompetenta plus att man själv får träna sig i högläsningens konst, som verkligen inte är given!
Läs tyst! Alltså på egen hand: läs skönlitteratur och bli en bättre lärare. Ja det är lite tillspetsat förstås. Men att läsa skönlitteratur ger så väldigt mycket, allt från goa läsupplevelser till vidgat ordförråd, vässad språkkänsla – och en förståelse för berättarstruktur. Och berättandet är essentiellt i åtminstone min undervisning.
Jag gör ju ett radioprogram, P3 Historia, för Sveriges Radio. Och jag får ofta (den lite oförskämda) frågan om varför så många vill lyssna på ett program som handlar om något så trist som historia. Jag brukar svara att det nog är för att vi inte redovisar historia, vi berättar den. När man snärjs in i en berättelse vill man veta mer – och likadant är det på lektionerna i skolan. Nu menar jag inte att man ska hålla på och göra ett långt SPÄNNANDE manus till varenda lektion, det går ju inte, men det goda berättandet är ett ypperligt redskap. Och alla typer av effektiva berättartricks lär man sig allra bäst genom att läsa en massa bra litteratur.
Det femte rådet handlar om när det inte blev så bra. När lektionsplaneringen kanske totalhavererade, ingen fattade något eller det bara blev allmänt kaos. Då ska man komma ihåg att det inte är hela världen – för det kommer en ny lektion.
Man får fler chanser att göra om och göra rätt. Och när allt går åt helvete är man i gott sällskap, för vi har alla varit där. Man får göra en utvärdering och sedan prova något nytt. Och inte vara rädd för att säga det till sina elever – "Hörni, förra lektionen blev ju asdålig. Så nu provar vi något annat."
Nu är som sagt mina fem modesta små råd inte några sanningar och ingen garant för exceptionell framgång. Alla blir lärare på sitt sätt och saliga på sin egen fason. Men för att ändå sammanfatta dem:
1: Härma och stjäl
2: Kräv och använd bra läromedel
3: Läs högt så ofta du kan
4: Läs tyst och vässa ditt eget berättande med hjälp av skönlitteratur
5: Går det inte som du tänkt – misströsta ej: det kommer fler lektioner.
Lycka till!
/Cecilia