INTERVJU MED PHILIP HWANG
Kursboken – en grund att stå på
Behöver vi en svensk kursboksutgivning? Vilket syfte tjänar kursboken i högskolornas vardag? Och hur får man som student bästa möjliga utväxling av sin läsning? Vi bad Philip Hwang, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, professor i psykologi vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och författare till ett stort antal uppskattade kursböcker, att berätta.
Varför behövs en svensk kursboksutgivning?
I början av 70-talet reste jag och min barndomsvän Carl Martin Allwood runt i Asien i nästan ett halvår. I våra redan tunga ryggsäckar hade vi med oss tegelstenen The Individual in Society av Kretch & Crutchfield – 564 sidor psykologi på engelska. Vi turades om att läsa den inför en tenta. Den var egentligen skriven för amerikanska collegestudenter, inte för oss svenskar. Så varför stod den ens med på vår litteraturlista? Och ännu märkligare – varför släpade vi runt på den genom hela Asien?
Det var annorlunda, men kanske inte bättre, förr! Kursböcker på svenska var sällsynta. Idag är det helt självklart med böcker skrivna på svenska, av författare som kan det svenska utbildningssystemet och har en bra bild av hur samhället fungerar. Språket spelar också en stor roll. Det är lättare att ta till sig en text där både begrepp och exempel känns begripliga och relevanta. När boken inte bara utgår från amerikanska förhållanden blir ämnet också mer intressant och engagerande.
Kursboken kan beskrivas som kurerad kunskap – berätta om det.
En viktig sak med kursböcker är att någon redan har gjort jobbet, sorterat materialet och lyft fram det viktigaste. Någon är lika med författaren och förläggaren på förlaget. Det är som att läraren och författaren satt ihop ett färdigt kunskapspaket, ungefär som en spellista på Spotify. Det finns en tanke med i vilken ordning saker tas upp, hur de hänger ihop och förklaras. Det gör det lättare för alla inblandade att se helheten och förstå vad som är viktigast, vad som är i förgrunden och vad som är mer bakgrund.
Hur har kursbokens roll förändrats under den tid du har undervisat?
Förr var det ”börja på sidan ett och jobba dig igenom hela boken” som gällde. Idag är det mer flexibelt. Boken är fortfarande viktig, men bara ett av många sätt att lära sig på. Studenter har ju tillgång till allt möjligt – Youtube, Wikipedia, poddar, forum … Boken är inte längre den enda vägen till kunskap. Samtidigt vet jag att många fortfarande uppskattar att ha en fysisk bok att hålla i. Det kan bli överväldigande med all info där ute och då blir boken som en grund att stå på, något som hjälper en att fokusera och veta vad man eventuellt ska leta efter. Det handlar om balans, man måste inte välja det ena eller det andra. Det går att kombinera.
Hur kan man som lärare på bästa sätt nyttja kursboken som en del i undervisningen?
Jag vill inte komma med några pekpinnar, oftast har läraren bra koll på hur en kursbok ska användas. Men utifrån min egen erfarenhet som lärare tänker jag så här: boken ska vara ett stöd, inte lösningen på allt. Som lärare vill jag visa hur man använder den för att inte bara läsa in sig på kunskapsstoffet utan även slå upp, repetera, eller få en ny vinkel på något som studenterna kanske inte riktigt greppat. Jag brukar också säga att det är helt okej att hoppa i boken, välja ut det som passar det man jobbar med just då. Och blanda gärna med diskussioner, övningar eller egna exempel, det gör att innehållet fastnar bättre. Det är också bra att få studenterna att jobba aktivt med boken: stryka under, skriva stödord, anteckna frågor i marginalen. Då blir texten något de bearbetar, inte bara något de ska ta sig igenom.
Om jag som lärare inom högre utbildning är van att dela min kunskap med studenterna via PowerPoint-presentationer, vilka fördelar och risker innebär det?
PowerPoint är ett riktigt bra verktyg, det hjälper till att skapa struktur, lyfta fram det viktiga och funkar bra med punktlistor, bilder och modeller. Men det finns en risk att det blir lite för passivt. Studenterna tittar på bilderna, antecknar kanske lite, men blir inte aktiva i sitt lärande. Om man bara kör PowerPoint och aldrig varvar med diskussioner, frågor eller reflektion blir det lätt ganska ytligt. Jag tänker att man alltid ska fråga sig: Vad ska studenterna göra med det här? Hur får vi det att fastna? Det kan vara enkla grejer, som att pausa föreläsningen och låta dem prata två och två, eller koppla det till något de läst. PowerPoint i sig är inte problemet, det handlar om hur man använder det. Ambitiösa PowerPoint-presentationer i all ära, men de får inte bli ett alternativ till att läsa kurslitteraturen. De ska ses som ett stöd, inte en ersättning.
Hur kan studenterna klokast nyttja kurslitteratur?
Det viktigaste, tycker jag, är att inte se kurslitteraturen som något man ska läsa av plikt inför tentan. Tänk i stället: Vad kan jag få ut av det här? Läs aktivt, anteckna, ställ frågor, koppla till föreläsningar eller egna erfarenheter. Det gör inget om du inte förstår allt direkt. Ibland är det bättre att läsa igenom ett kapitel snabbt först för att få en överblick, och sen gå tillbaka mer noggrant. En bra grej är också att fråga sig själv medan man läser: Vad handlar det här om? Varför är det viktigt? Hur hänger det ihop med kursen? Då blir läsningen mer meningsfull. Och prata gärna med andra om det du läst, det är ofta då det verkligen fastnar.
Philip Hwang
Philip Hwang är professor i tillämpad psykologi vid Göteborgs universitet, leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Hans forskning handlar främst om barns, ungdomars och unga vuxnas psykologiska utveckling.