Fokus på arbetslösas anställningsbarhet skymmer de strukturella hindren

Mer än var femte ung person i Sverige står utanför arbetsmarknaden. Vilka ser du som de främsta orsakerna till det?
En betydande del av problemet är strukturellt. Sedan 1990-talskrisen har vägen från utbildning till arbete blivit både längre och osäkrare. Arbetsmarknaden har förändrats, kompetenskraven har ökat och de stabila ingångsjobben blivit färre. Samtidigt finns en tydlig matchningsproblematik: arbetsgivare efterfrågar arbetskraft, men den kompetens som efterfrågas motsvarar inte alltid den som unga arbetssökande har. Här framträder två särskilt betydelsefulla faktorer. Minst 25 procent av ungdomarna lämnar skolan utan fullständig gymnasiekompetens, trots att en gymnasieutbildning i praktiken har blivit ett grundläggande krav för att etablera sig på arbetsmarknaden. Samtidigt väljer alltför få unga yrkesprogram inom områden där arbetsgivarnas efterfrågan på utbildad arbetskraft är stor. Det finns alltså ett glapp mellan utbildningssystemet, ungas utbildningsval och arbetsmarknadens kompetensbehov.

Men det har också skett en förändring i hur ungdomsarbetslösheten förstås och hanteras politiskt. Fokus har i hög grad riktats mot individens motivation, kompetens och anställningsbarhet. Risken är att ansvaret därmed läggs på den unge, medan de strukturella hindren hamnar i bakgrunden. Frågan bör därför inte bara vara hur vi får unga att anpassa sig till arbetsmarknaden, utan också hur utbildningssystemet, arbetsmarknadspolitiken, arbetsgivarna och välfärdens insatser kan skapa fungerande vägar in i arbetslivet. Det kräver mer individanpassade och långsiktiga insatser som faktiskt leder till utbildning och arbete, men också ett erkännande av att ungdomsarbetslöshet ytterst är ett samhällsproblem och inte enbart ett individuellt problem.

Vilka konsekvenser får långvarigt beroende av försörjningsstöd för den enskilda individen, utöver de ekonomiska aspekterna?
Ett långvarigt beroende av försörjningsstöd får konsekvenser som sträcker sig långt bortom den ekonomiska utsattheten. Arbete innebär inte bara en inkomst utan också sociala sammanhang, struktur i vardagen, möjlighet att använda och utveckla sin kompetens samt en känsla av delaktighet och självständighet. Att under lång tid stå utanför arbetsmarknaden kan därför innebära att dessa viktiga arenor för samhällelig delaktighet försvagas.

Långvarigt mottagande av försörjningsstöd kan också påverka individens självbild och tilltro till den egna förmågan. Långvarig frånvaro från arbetsmarknaden kan innebära att yrkeskompetens försvagas, arbetslivserfarenheter blir mindre aktuella och professionella och sociala nätverk tunnas ut. Det som från början bidrog till svårigheten att etablera sig eller återetablera sig på arbetsmarknaden kan därmed förstärkas över tid.

Om du fick peka ut en politisk eller organisatorisk förändring som skulle göra störst skillnad för möjligheten för arbetslösa att få arbete, vilken skulle det vara? Och vilken roll kan socialtjänst och andra välfärdsaktörer spela för att det ska lyckas?
Om jag skulle peka ut en förändring som kan göra störst skillnad skulle det vara att skapa betydligt mer sammanhållna och långsiktiga vägar till arbete och självförsörjning, med ett tydligt mål om faktisk och varaktig etablering på den reguljära arbetsmarknaden. I dag präglas stora delar av arbetsmarknadspolitiken på både nationell och lokal nivå av kortsiktiga och fragmenterade insatser, där olika aktiveringsåtgärder och praktikperioder riskerar att bli mål i sig snarare än steg på vägen mot arbete. Det blir ofta ad hoc-insatser som leder till ”pysselsättning” och bidragsberoende. Det gäller unga som ska etablera sig på arbetsmarknaden, men också vuxna som av olika skäl har svårt att komma in eller återetablera sig i arbetslivet.

Det finns en organisatorisk utmaning också. En arbetslös kan samtidigt behöva stöd från socialtjänsten, Arbetsförmedlingen, utbildningssystemet, hälso- och sjukvården och andra aktörer. Den svenska välfärdsstaten är i hög grad organiserad i stuprör, där olika aktörer ansvarar för avgränsade delar av människors behov utifrån sina respektive uppdrag, regelverk och budgetar. Problemet är att människors livssituationer sällan följer dessa organisatoriska gränser, vilket riskerar att skapa glapp mellan olika organisationer. För den enskilde kan konsekvensen bli att ingen aktör tar ansvar för helheten och att individen själv förväntas navigera och skapa sammanhang mellan olika delar av välfärdssystemet. Systemet är fragmenterat, men individens problem är sammanhängande.

Boken bygger på aktuell forskning men innehåller också praktiska exempel. Finns det något exempel som särskilt inspirerat dig eller som visar att förändring är möjlig?
Det som framför allt är inspirerande är de exempel i boken som visar att förändring faktiskt är möjlig när insatser utgår från individens förutsättningar och samtidigt har en tydlig riktning mot arbete och självförsörjning. Det handlar mindre om en enskild metod och mer om ett förhållningssätt: att se individens resurser och möjligheter, identifiera de faktiska hindren och därefter skapa en sammanhängande väg framåt. I antologin lyfts flera exempel fram på betydelsen av långsiktighet och samverkan. När socialtjänst, arbetsmarknadsaktörer, utbildningsanordnare, arbetsgivare och andra berörda verksamheter arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål kan de organisatoriska stuprören överbryggas. Det är särskilt viktigt för personer som möter flera hinder samtidigt och annars riskerar att skickas mellan olika verksamheter.

En annan viktig lärdom är att aktivitet i sig inte är ett tillräckligt mått på framgång. Det viktigaste är att inte fortsätta som hittills genom att göra mer av samma som inte fungerar. Ibland kan det paradoxalt nog framstå som att välfärdens olika insatser och verksamheter behöver de arbetslösa för att själva kunna fortsätta existera, snarare än att verksamheterna är organiserade för att göra sig själva överflödiga genom att hjälpa människor vidare till arbete och självförsörjning. Det är viktigt att ta steget från att administrera arbetslöshet och försörjningsstöd till att skapa reella vägar ut ur dem.

De mest inspirerande exemplen är när man lyckas gå från att administrera en människas situation till att tillsammans med individen skapa reella möjligheter att förändra den. Det är kanske också bokens viktigaste hoppfulla budskap: med rätt insatser, vid rätt tidpunkt och utifrån människors faktiska behov går det att skapa vägar vidare.

Intervjun genomfördes i september 2026.