Din webbläsare (Internet Explorer) är föråldrad. Uppdatera webbläsaren för en bättre och säkrare upplevelse.

Månvind & Hoff

Historisk stadsvandring i Stockholm

Följ med på en stadsvandring i Månvinds & Hoffs historiska Stockholm! Här kan du läsa mer om de historiska platser du besöker under promenaden, och de spännande händelser ur Johan Rundbergs bokserie Månvind & Hoff som utspelar sig där.

Bokomslagen är gjorda av Alvaro Tapia. Kartan och miljöbilderna nedan är gjorda av Lina Blixt

Spoilervarning! Allra bäst blir promenaden om du först läst böckerna NattkorpenTjuvdrottningen och Dödsängeln.

Nu börjar vi!

1. Allmänna barnhuset
2.
Rosenkammaren
3.
Hotell Phoenix
4. 
Herculesgatan
5. 
Familjen Douglas hus på Blasieholmstorg
6. 
Kungens tunnel
7. 
Norrbro
8.
Logårdstrappan
9. Polishuset och Rannsakningsfängelset
10. Riddarhuset
11. Riddarholmsbron
12. Långholmens Centralfängelse

Ladda ner (pdf). Kartan är illustrerad av Lina Blixt.

Ladda ner (pdf). Kartan är illustrerad av Lina Blixt.

Mystisk gestalt i mörkret. Illustration av Lina Blixt.

1: Allmänna barnhuset. Här bor Mika i böckerna. Mika är elva år gammal och har växt upp på barnhemmet Allmänna barnhuset. Nu har hon blivit som en i personalen, och hjälper till att ta hand om de yngre barnen. Mika drömmer om en fosterfamilj, men kan inte låta bli att tänka att hon kanske aldrig kommer lämna barnhemmet.

1: Allmänna barnhuset. Här bor Mika i böckerna. Mika är elva år gammal och har växt upp på barnhemmet Allmänna barnhuset. Nu har hon blivit som en i personalen, och hjälper till att ta hand om de yngre barnen. Mika drömmer om en fosterfamilj, men kan inte låta bli att tänka att hon kanske aldrig kommer lämna barnhemmet.

Lär dig mer om platsen!

Allmänna barnhuset upptog en stor del av kvarteret du ser om du går till korsningen Drottninggatan/Barnhusgatan. Längre bort i samma kvarter låg tukthus och fängelset Smedjegården. Byggnaderna revs 1886 när barnhemmet flyttade till Vasastan. Numera ligger bland annat Folkets hus och Dansens hus på platsen.

Fantisera om hur här såg ut förr!

På Allmänna barnhuset fanns hem för större barn, för spädbarn, och verkstäder där barnen arbetade med att sy segel, väva eller karda. På gården fanns det en länga för dass, och en vedbod.

Runt gården satt höga plank så att barnen inte kunde ta sig ut. Rymlingar straffades med en träklump med kedja runt benet.

Under de nära 250 år som Allmänna barnhuset hade verksamhet här passerade cirka 70 000 barn genom portarna. I början togs flickor och pojkar mellan sju och tolv år emot. Barnen på barnhuset var antingen föräldralösa, eller så hade föräldrarna lämnat in barnen där för att de inte hade råd att försörja dem. Barnen förväntades arbeta för sitt uppehälle, och kunde lånas ut att arbeta för olika hantverkare. Senare börjades även små barn och spädbarn tas emot på barhemmet, och då blev det vanligare att barnen placerades på fosterhem. Men många fosterbarn fick för lite att äta, fick arbeta mycket hårt och blev sjuka. Vissa barn blev kvar på barnhemmet. Barnhuset kritiserades ofta. Bland annat på 1840-talet för att "alla barnen var ätna av loppor och väggohyra" (Dr. Fr. Th. Berg). 

Källa: Stockholmskällan

I böckerna om Månvind & Hoff är det 1880-tal. Då är Allmänna barnhuset en nedgången och sliten byggnad, men verksamheten är igång. Mika har bott på Allmänna barnhuset hela sitt liv.


Allmänna barnhuset upptog en stor del av kvarteret du ser om du går till korsningen Drottninggatan/Barnhusgatan. Längre bort i samma kvarter låg tukthus och fängelset Smedjegården. Byggnaderna revs 1886 när barnhemmet flyttade till Vasastan. Numera ligger bland annat Folkets hus och Dansens hus på platsen.

Fantisera om hur här såg ut förr!

På Allmänna barnhuset fanns hem för större barn, för spädbarn, och verkstäder där barnen arbetade med att sy segel, väva eller karda. På gården fanns det en länga för dass, och en vedbod.

Runt gården satt höga plank så att barnen inte kunde ta sig ut. Rymlingar straffades med en träklump med kedja runt benet.

Under de nära 250 år som Allmänna barnhuset hade verksamhet här passerade cirka 70 000 barn genom portarna. I början togs flickor och pojkar mellan sju och tolv år emot. Barnen på barnhuset var antingen föräldralösa, eller så hade föräldrarna lämnat in barnen där för att de inte hade råd att försörja dem. Barnen förväntades arbeta för sitt uppehälle, och kunde lånas ut att arbeta för olika hantverkare. Senare börjades även små barn och spädbarn tas emot på barhemmet, och då blev det vanligare att barnen placerades på fosterhem. Men många fosterbarn fick för lite att äta, fick arbeta mycket hårt och blev sjuka. Vissa barn blev kvar på barnhemmet. Barnhuset kritiserades ofta. Bland annat på 1840-talet för att "alla barnen var ätna av loppor och väggohyra" (Dr. Fr. Th. Berg). 

Källa: Stockholmskällan

I böckerna om Månvind & Hoff är det 1880-tal. Då är Allmänna barnhuset en nedgången och sliten byggnad, men verksamheten är igång. Mika har bott på Allmänna barnhuset hela sitt liv.


Hitta dit

Adress att sikta på: Drottninggatan 73, 111 36 Stockholm. 

Allmänna barnhuset upptog nästan hela kvarteret du ser om du går till korsningen Drottninggatan/Barnhusgatan. Numera ligger bland annat Folkets hus och Dansens hus på platsen.

Adress att sikta på: Drottninggatan 73, 111 36 Stockholm. 

Allmänna barnhuset upptog nästan hela kvarteret du ser om du går till korsningen Drottninggatan/Barnhusgatan. Numera ligger bland annat Folkets hus och Dansens hus på platsen.

Läs ett stycke ur boken!

Längre bort i salen hostar någon till. Mika tittar mot kakelugnen. I glipan mellan luckorna skymtar en svag glöd. Hon borde väl lägga på ett par vedträn nu när hon ändå är uppe. Men det är Rufus uppgift, den slöfocken. Och det tar emot att gå över det kalla stengolvet. Då hörs ett annat ljud. Ett dovt bankande som verkar komma från porten. Mika far upp och tassar mellan de sovande kropparna i mörkret. Framme vid dörren tar hon upp nyckeln ur fickan på sin klänning och sticker den i låset. Lägger handflatan mot låset för att dämpa klicket från vredet. I vanliga fall hålls inte sovsalen låst. Men några av barnen är nattvandrare och att gå i sömnen på vintern kan vara livsfarligt. Särskilt en vinter som den här.
Ute i förmaket blir andedräkten vit av iskristaller. Mika nyper ihop kragen i halsen och går försiktigt över golvet. Regeln som blockerar porten är luden av frost. En stund står hon stilla och lyssnar. Allt är tyst. Kanske hade hon inbillat sig? Kyla kan få både sten och trä att ge ifrån sig konstiga ljud. Mika hoppar till när knackningarna hörs igen. Nu finns ingen tvekan. Någon står utanför porten och vill in. Mika förstår att hon borde hämta Amelia. Men om det visar sig att Amelia blivit väckt i onödan skulle hon vara illa ute. Dessutom låter knackningarna försiktiga. Den som står på andra sidan är troligtvis inte ute efter att göra någon skada. Mika tar mod till sig, lyfter på regeln och knuffar upp porten med axeln. Det plötsliga vinddraget får snöflingor att virvla in över golvet.
I dunklet utanför porten står en pojke. Svår att bestämma ålder på, men åtminstone ett par år äldre än Mika. Ansiktet är gropigt och på näsan syns en liten puckel, som om den en gång blivit bruten. Trots det är pojken en märkligt prydlig uppenbarelse. Varken rocken eller byxorna har några lagningar. I famnen håller han ett hoprullat bylte av tyg, tätt
tryckt mot bröstet.
– Är det här Allmänna barnhuset? frågar pojken och sneglar över Mikas axel.
Mika tvekar lite innan hon svarar.
– Ja, säger hon sedan. Men vi har fullt. Det finns ett natthärbärge längre ner på gatan.
Mika vet mycket väl att härbärget inte har några platser så här dags. Hon överväger att låta pojken ta sin filt och sova i förmaket. Dörren in till huvudbyggnaden går att låsa så han skulle inte kunna stjäla något. Men om, eller snarare när, Amelia får reda på det kommer hon att bli rasande.
Pojken ser sig hastigt om över axeln. Sedan tar han ett steg framåt och räcker byltet till Mika.
– Här, säger han.
Överrumplad tar Mika emot det som räcks henne. Hjärtat hoppar till när hon känner hur något rör sig där inuti. Tyget glider isär och hon ser att det är ett barn, alldeles nyfött. Både håret och den röda huden är kladdiga av fosterfett. På magen hänger navelsträngen som en lila stump, slarvigt hopknuten. Den nakna kroppen ångar som en nybakad
brödlimpa i kylan. Mika skyndar sig att svepa tyget om barnet.
– Vad heter du? får hon ur sig.
Pojken huttrar till, tittar nedåt gatan. När han möter Mikas blick förvrids munnen i ett skrämt leende.
– Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne.
Innan Mika hinner öppna munnen vänder pojken sig om och går längs gatan med hastiga steg.
– Vänta!
Mikas rop når honom inte. Vid korsningen svänger pojken in på Kyrkogatan och försvinner ur sikte. På ett ögonblick är han borta. Barnet rör sig i Mikas famn och hon sträcker sig efter porten för att stänga. Mitt i rörelsen hejdar hon sig. Känner hur någon iakttar henne. Halvsläckningen har gått och bara varannan gaslykta längs gatan är tänd. Mellan de upplysta rundlarna finns bara svart vinternatt. Snöflingorna faller allt tätare nu, gör det svårt för ögonen att fästa sig vid en punkt. Kanske är det därför Mika ser något avteckna sig mot husväggen på andra sidan gatan. Konturen av en långsmal gestalt, klädd i hatt och rock. Alldeles stilla står gestalten, som om den bara är en synvilla. Mika slappnar av lite. Då sveper en vindpust längs gatan, som får snön att virvla upp och gestaltens rock att fladdra till. Rädslan som griper tag om Mika är kallare än någon vind. I samma ögonblick skriker barnet till, ett tunt skärande ljud, och hon skyndar sig att dra igen porten.

(Nattkorpen, s. 5-9)

Längre bort i salen hostar någon till. Mika tittar mot kakelugnen. I glipan mellan luckorna skymtar en svag glöd. Hon borde väl lägga på ett par vedträn nu när hon ändå är uppe. Men det är Rufus uppgift, den slöfocken. Och det tar emot att gå över det kalla stengolvet. Då hörs ett annat ljud. Ett dovt bankande som verkar komma från porten. Mika far upp och tassar mellan de sovande kropparna i mörkret. Framme vid dörren tar hon upp nyckeln ur fickan på sin klänning och sticker den i låset. Lägger handflatan mot låset för att dämpa klicket från vredet. I vanliga fall hålls inte sovsalen låst. Men några av barnen är nattvandrare och att gå i sömnen på vintern kan vara livsfarligt. Särskilt en vinter som den här.
Ute i förmaket blir andedräkten vit av iskristaller. Mika nyper ihop kragen i halsen och går försiktigt över golvet. Regeln som blockerar porten är luden av frost. En stund står hon stilla och lyssnar. Allt är tyst. Kanske hade hon inbillat sig? Kyla kan få både sten och trä att ge ifrån sig konstiga ljud. Mika hoppar till när knackningarna hörs igen. Nu finns ingen tvekan. Någon står utanför porten och vill in. Mika förstår att hon borde hämta Amelia. Men om det visar sig att Amelia blivit väckt i onödan skulle hon vara illa ute. Dessutom låter knackningarna försiktiga. Den som står på andra sidan är troligtvis inte ute efter att göra någon skada. Mika tar mod till sig, lyfter på regeln och knuffar upp porten med axeln. Det plötsliga vinddraget får snöflingor att virvla in över golvet.
I dunklet utanför porten står en pojke. Svår att bestämma ålder på, men åtminstone ett par år äldre än Mika. Ansiktet är gropigt och på näsan syns en liten puckel, som om den en gång blivit bruten. Trots det är pojken en märkligt prydlig uppenbarelse. Varken rocken eller byxorna har några lagningar. I famnen håller han ett hoprullat bylte av tyg, tätt
tryckt mot bröstet.
– Är det här Allmänna barnhuset? frågar pojken och sneglar över Mikas axel.
Mika tvekar lite innan hon svarar.
– Ja, säger hon sedan. Men vi har fullt. Det finns ett natthärbärge längre ner på gatan.
Mika vet mycket väl att härbärget inte har några platser så här dags. Hon överväger att låta pojken ta sin filt och sova i förmaket. Dörren in till huvudbyggnaden går att låsa så han skulle inte kunna stjäla något. Men om, eller snarare när, Amelia får reda på det kommer hon att bli rasande.
Pojken ser sig hastigt om över axeln. Sedan tar han ett steg framåt och räcker byltet till Mika.
– Här, säger han.
Överrumplad tar Mika emot det som räcks henne. Hjärtat hoppar till när hon känner hur något rör sig där inuti. Tyget glider isär och hon ser att det är ett barn, alldeles nyfött. Både håret och den röda huden är kladdiga av fosterfett. På magen hänger navelsträngen som en lila stump, slarvigt hopknuten. Den nakna kroppen ångar som en nybakad
brödlimpa i kylan. Mika skyndar sig att svepa tyget om barnet.
– Vad heter du? får hon ur sig.
Pojken huttrar till, tittar nedåt gatan. När han möter Mikas blick förvrids munnen i ett skrämt leende.
– Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne.
Innan Mika hinner öppna munnen vänder pojken sig om och går längs gatan med hastiga steg.
– Vänta!
Mikas rop når honom inte. Vid korsningen svänger pojken in på Kyrkogatan och försvinner ur sikte. På ett ögonblick är han borta. Barnet rör sig i Mikas famn och hon sträcker sig efter porten för att stänga. Mitt i rörelsen hejdar hon sig. Känner hur någon iakttar henne. Halvsläckningen har gått och bara varannan gaslykta längs gatan är tänd. Mellan de upplysta rundlarna finns bara svart vinternatt. Snöflingorna faller allt tätare nu, gör det svårt för ögonen att fästa sig vid en punkt. Kanske är det därför Mika ser något avteckna sig mot husväggen på andra sidan gatan. Konturen av en långsmal gestalt, klädd i hatt och rock. Alldeles stilla står gestalten, som om den bara är en synvilla. Mika slappnar av lite. Då sveper en vindpust längs gatan, som får snön att virvla upp och gestaltens rock att fladdra till. Rädslan som griper tag om Mika är kallare än någon vind. I samma ögonblick skriker barnet till, ett tunt skärande ljud, och hon skyndar sig att dra igen porten.

(Nattkorpen, s. 5-9)

Mika på barnhemmet tak. Illustration av Lina Blixt.

2: Rosenkammaren var en toryrkammare som användes under 1700-talet. Kammaren finns inte kvar i dag, men på Mikas tid på 1880-talet stod byggnaden kvar, och Rosenkammaren och platsen spelar en roll i Dödsängeln, den tredje boken i serien Månvind & Hoff.

2: Rosenkammaren var en toryrkammare som användes under 1700-talet. Kammaren finns inte kvar i dag, men på Mikas tid på 1880-talet stod byggnaden kvar, och Rosenkammaren och platsen spelar en roll i Dödsängeln, den tredje boken i serien Månvind & Hoff.

Lär dig mer om platsen!

Kung Gustav II Adolf ansåg att det fanns behov av ett Tukthus, där vuxna som dömts för brott som fylleri, svordomar, slagsmål och stöld kunde avtjäna sitt straff. Tukthuset uppfördes i samma kvarter som Allmänna barnhuset under 1630-talet. Här låg också fängelset Nya Smedjegården. Under 1700-talet fungerade det som kronans rannsakningsfängelse och här satt de dödsdömda fångar som väntade på sin avrättning.

Den beryktade tortyrkammaren Rosenkammaren fanns i fängelsets källare. Kammaren utgjordes av ett långt rum, varigenom vatten rann ur en springkälla. För att få fångar att tala hängdes de i händerna från en krok i taket och med ett ben i det kalla vattnet i mellan två till tio timmar. Tortyrkammaren användes under åren 1740 till 1772 då Gustav III avskaffade tortyren i Sverige. Då  beordrades förstörandet av Rosenkammaren och dess tortyrutrustning. 

Under 1880-talet, då böckerna i serien Månvind & Hoff utspelar sig, används inte tortyrkammaren längre, och fängelset för dödsdömda har döpts om till Nya smedjegården och är ett fängelse och tvångsarbetesanstalt för kvinnor. 

Kvarteret där Allmänna barnhuset, Tukthuset och Smedjegården låg revs år 1896 och Folkets hus uppfördes på platsen.

Källa: Stockholmskällan

Kung Gustav II Adolf ansåg att det fanns behov av ett Tukthus, där vuxna som dömts för brott som fylleri, svordomar, slagsmål och stöld kunde avtjäna sitt straff. Tukthuset uppfördes i samma kvarter som Allmänna barnhuset under 1630-talet. Här låg också fängelset Nya Smedjegården. Under 1700-talet fungerade det som kronans rannsakningsfängelse och här satt de dödsdömda fångar som väntade på sin avrättning.

Den beryktade tortyrkammaren Rosenkammaren fanns i fängelsets källare. Kammaren utgjordes av ett långt rum, varigenom vatten rann ur en springkälla. För att få fångar att tala hängdes de i händerna från en krok i taket och med ett ben i det kalla vattnet i mellan två till tio timmar. Tortyrkammaren användes under åren 1740 till 1772 då Gustav III avskaffade tortyren i Sverige. Då  beordrades förstörandet av Rosenkammaren och dess tortyrutrustning. 

Under 1880-talet, då böckerna i serien Månvind & Hoff utspelar sig, används inte tortyrkammaren längre, och fängelset för dödsdömda har döpts om till Nya smedjegården och är ett fängelse och tvångsarbetesanstalt för kvinnor. 

Kvarteret där Allmänna barnhuset, Tukthuset och Smedjegården låg revs år 1896 och Folkets hus uppfördes på platsen.

Källa: Stockholmskällan

Hitta dit

Rosenkammaren låg i fängelset Smedjehusets källare under 1700-talet, vid Norra Bantorget, där Folkets Hus och Dansens Hus ligger i dag.

Adress att sikta på: Barnhusgatan 12-14, 111 24 Stockholm.

Rosenkammaren låg i fängelset Smedjehusets källare under 1700-talet, vid Norra Bantorget, där Folkets Hus och Dansens Hus ligger i dag.

Adress att sikta på: Barnhusgatan 12-14, 111 24 Stockholm.

Hotell Phoenix på Drottninggatan. Illustration av Lina Blixt.

3: Hotel Phoenix var en av Stockholms allra tidigaste lyxrestauranger, pampigt inredd. Här träffades stadens mäktigaste byggherrar för att göra upp affärer, därför fick restaurangen smeknamnet ”Byggmästarbörsen”. I Dödsängeln konfronterar Mika byggherren Jean Tellander inne på Hotel Phoenix bakficka.

3: Hotel Phoenix var en av Stockholms allra tidigaste lyxrestauranger, pampigt inredd. Här träffades stadens mäktigaste byggherrar för att göra upp affärer, därför fick restaurangen smeknamnet ”Byggmästarbörsen”. I Dödsängeln konfronterar Mika byggherren Jean Tellander inne på Hotel Phoenix bakficka.

Hitta dit

Hotel Phoneix låg i hörnet av Drottninggatan och Barnhusgatan i Stockholm.

Adress att sikta på: Drottningatan 71D, 111 36 Stockholm.

Hotel Phoneix låg i hörnet av Drottninggatan och Barnhusgatan i Stockholm.

Adress att sikta på: Drottningatan 71D, 111 36 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Gästerna är klädda i kostym och klänning, på borden ligger kritvita linnedukar och i taket hänger tunga kristallkronor. Inte en enda äter med händerna eller är för berusad för att sitta på sin stol. Mika går genom matsalen med portföljen tryckt mot bröstet. Längst in finns ett separat rum som kallas för bakfickan. Genom den tjocka cigarröken kan Mika urskilja sju män som sitter runt ett bord fullt med flaskor, glas och tomma tallrikar. Ljuden av skratt och höga röster studsar mellan väggarna i det lilla rummet. Mika väntar i dörren till en av männen upptäcker henne.

Gästerna är klädda i kostym och klänning, på borden ligger kritvita linnedukar och i taket hänger tunga kristallkronor. Inte en enda äter med händerna eller är för berusad för att sitta på sin stol. Mika går genom matsalen med portföljen tryckt mot bröstet. Längst in finns ett separat rum som kallas för bakfickan. Genom den tjocka cigarröken kan Mika urskilja sju män som sitter runt ett bord fullt med flaskor, glas och tomma tallrikar. Ljuden av skratt och höga röster studsar mellan väggarna i det lilla rummet. Mika väntar i dörren till en av männen upptäcker henne.

Ett åtråvärt objekt. Illustration av Lina Blixt.

4: Herculesgatan. Här ligger Henriettas pampiga våning i böckerna. Mika följer barnhemsbarnet Kristina längs Drottninggatan och till Brunkebergstorg där hon ser Kristina slinka in i en port.  Läs ett stycke ur boken för att höra vad som händer när Mika senare kommer tillbaka för att spana på Henriettas lägenhet.

4: Herculesgatan. Här ligger Henriettas pampiga våning i böckerna. Mika följer barnhemsbarnet Kristina längs Drottninggatan och till Brunkebergstorg där hon ser Kristina slinka in i en port.  Läs ett stycke ur boken för att höra vad som händer när Mika senare kommer tillbaka för att spana på Henriettas lägenhet.

Hitta dit

Gatorna ändras med åren, och den del av Herculesgatan som Henriettas pampiga våning låg på finns inte kvar. Gå till nuvarande Herkulesgatan 1 så står du och spanar över Brunkebergstorg på samma sätt som Mika gör i boken. På andra sidan torget kunde man på 1880-talet se en fortsättning av Herculesgatan och bostadshus.

Adress att sikta på: Herkulesgatan 1, 111 52 Stockholm.

Gatorna ändras med åren, och den del av Herculesgatan som Henriettas pampiga våning låg på finns inte kvar. Gå till nuvarande Herkulesgatan 1 så står du och spanar över Brunkebergstorg på samma sätt som Mika gör i boken. På andra sidan torget kunde man på 1880-talet se en fortsättning av Herculesgatan och bostadshus.

Adress att sikta på: Herkulesgatan 1, 111 52 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Från från sin utkiksplats på Lilla Wattugatan har Mika uppsikt över allt som händer. På Brunkebergstorg samlas hyrkuskarna vid pumpen för att hästarna ska få dricka. Och utanför hotell Kung Karl stödjer sig två högröstade män mot varandra, redan berusade trots att det ännu bara är förmiddag. Men vid huset på Herculesgatan 2 syns inga spår av liv.
På tredje våningen är alla gardiner fördragna, och ingen har gått in eller ut ur porten på över en timme. Rastlöst sticker Mika handen i fickan och känner efter så att dyrken ligger kvar. Hon kan inte vänta längre. Det är mitt på dagen och solen skiner på himlen, Henrietta är säkert ute och gör sin föreställning.
Mika tar ett djupt andetag för att samla mod. Sedan korsar hon gatan med självsäkra steg utan att se sig om. Hon trycker upp porten och slinker in i det dunkla trapphuset. Från entrén snirklar sig en bred trappa uppåt runt ett hissschakt. Hisskorgen syns inte till, den måste befinna sig högre upp i huset. Mika skyndar sig uppåt, två trappsteg i taget. Just när hon befinner sig mellan andra och tredje våningen hörs ljudet av en dörr som slår igen. Sekunden efter hörs ett metalliskt rasslande och stålvajrarna i hisschaktet börjar att svaja. Panikslagen ser Mika sig omkring. Det finns ingenstans att gömma sig, och ingen tid att springa tillbaka ner igen. Som en sista utväg fäller hon upp rockens krage och ställer sig med ansiktet mot väggen. I samma ögonblick som hisskorgen glider förbi ser hon sig om över axeln och får se en skymt av en blå klänning.
Mika flyger uppför de sista trappstegen. Som tur är finns det bara en dörr på tredje våningen. Med fumliga händer får hon upp dyrken ur fickan. Nerifrån entrén hörs hur porten slår igen. Dyrken slinter mot låset innan metallbladen hittar nyckelhålet. Mika vrider handtaget medurs och trycker på manteln, men ingenting händer. Uppifrån trappan hörs plötsligt ljudet av snabba steg. Mika trycker förtvivlat på manteln, igen och igen. Händerna är så svettiga att dyrken nästan slinter ur hennes grepp. Till slut hörs ett klick från låset och hon snubblar in över tröskeln.
På andra sidan dörren är det tyst. Det enda Mika hör är ljudet av sitt eget hjärta som bultar vilt i bröstet. En lång stund står hon blickstilla och lyssnar inåt lägenheten för att försäkra sig om att ingen är hemma. Sedan smyger hon över hallens stengolv, mot en välvd dörröppning på andra sidan rummet. Framför henne breder en stor våning ut sig. Smala
strimmor av vårsol strilar in mellan de fördragna gardinerna, ritar ett randigt mönster över tunga, stoppade stolar och soffor. Mitt i rummet tronar ett rektangulärt bord i massivt, mörkt trä. Hela bordsskivan är täckt av skisser, ritningar och verktyg. Försiktigt smyger Mika närmare. Mitt på bordet ligger en ritning över ett hus i genomskärning. Huset
ser bekant ut, men Mika kan inte placera det. Ett annat papper innehåller en teckning av ett släktmärke inte olikt det på herr Carstenius snusdosa. På ena kortsidan av bordet ligger olika typer av lås uppradade bland tänger och skruvmejslar. Synen gör Mika illamående. Det är värre än hon trodde. Henrietta har inte lärt upp barnen till ficktjuvar, de gör inbrott! Sedan fastnar hennes blick på något annat. I ett hörn av bordet ligger en rad små kolteckningar. Alla teckningar föreställer samma sak, något som påminner om ett grodyngel, ett huvud med ett öga och en kort svans. Mika plockar upp en av teckningarna. Det ser ut som något ett barn har gjort. Kanske Kristina?
När Mika står med teckningen i handen känner hon plötsligt en närvaro i rummet, som om någon iakttar henne.

(Tjuvdrottningen, s. 105-107)

Från från sin utkiksplats på Lilla Wattugatan har Mika uppsikt över allt som händer. På Brunkebergstorg samlas hyrkuskarna vid pumpen för att hästarna ska få dricka. Och utanför hotell Kung Karl stödjer sig två högröstade män mot varandra, redan berusade trots att det ännu bara är förmiddag. Men vid huset på Herculesgatan 2 syns inga spår av liv.
På tredje våningen är alla gardiner fördragna, och ingen har gått in eller ut ur porten på över en timme. Rastlöst sticker Mika handen i fickan och känner efter så att dyrken ligger kvar. Hon kan inte vänta längre. Det är mitt på dagen och solen skiner på himlen, Henrietta är säkert ute och gör sin föreställning.
Mika tar ett djupt andetag för att samla mod. Sedan korsar hon gatan med självsäkra steg utan att se sig om. Hon trycker upp porten och slinker in i det dunkla trapphuset. Från entrén snirklar sig en bred trappa uppåt runt ett hissschakt. Hisskorgen syns inte till, den måste befinna sig högre upp i huset. Mika skyndar sig uppåt, två trappsteg i taget. Just när hon befinner sig mellan andra och tredje våningen hörs ljudet av en dörr som slår igen. Sekunden efter hörs ett metalliskt rasslande och stålvajrarna i hisschaktet börjar att svaja. Panikslagen ser Mika sig omkring. Det finns ingenstans att gömma sig, och ingen tid att springa tillbaka ner igen. Som en sista utväg fäller hon upp rockens krage och ställer sig med ansiktet mot väggen. I samma ögonblick som hisskorgen glider förbi ser hon sig om över axeln och får se en skymt av en blå klänning.
Mika flyger uppför de sista trappstegen. Som tur är finns det bara en dörr på tredje våningen. Med fumliga händer får hon upp dyrken ur fickan. Nerifrån entrén hörs hur porten slår igen. Dyrken slinter mot låset innan metallbladen hittar nyckelhålet. Mika vrider handtaget medurs och trycker på manteln, men ingenting händer. Uppifrån trappan hörs plötsligt ljudet av snabba steg. Mika trycker förtvivlat på manteln, igen och igen. Händerna är så svettiga att dyrken nästan slinter ur hennes grepp. Till slut hörs ett klick från låset och hon snubblar in över tröskeln.
På andra sidan dörren är det tyst. Det enda Mika hör är ljudet av sitt eget hjärta som bultar vilt i bröstet. En lång stund står hon blickstilla och lyssnar inåt lägenheten för att försäkra sig om att ingen är hemma. Sedan smyger hon över hallens stengolv, mot en välvd dörröppning på andra sidan rummet. Framför henne breder en stor våning ut sig. Smala
strimmor av vårsol strilar in mellan de fördragna gardinerna, ritar ett randigt mönster över tunga, stoppade stolar och soffor. Mitt i rummet tronar ett rektangulärt bord i massivt, mörkt trä. Hela bordsskivan är täckt av skisser, ritningar och verktyg. Försiktigt smyger Mika närmare. Mitt på bordet ligger en ritning över ett hus i genomskärning. Huset
ser bekant ut, men Mika kan inte placera det. Ett annat papper innehåller en teckning av ett släktmärke inte olikt det på herr Carstenius snusdosa. På ena kortsidan av bordet ligger olika typer av lås uppradade bland tänger och skruvmejslar. Synen gör Mika illamående. Det är värre än hon trodde. Henrietta har inte lärt upp barnen till ficktjuvar, de gör inbrott! Sedan fastnar hennes blick på något annat. I ett hörn av bordet ligger en rad små kolteckningar. Alla teckningar föreställer samma sak, något som påminner om ett grodyngel, ett huvud med ett öga och en kort svans. Mika plockar upp en av teckningarna. Det ser ut som något ett barn har gjort. Kanske Kristina?
När Mika står med teckningen i handen känner hon plötsligt en närvaro i rummet, som om någon iakttar henne.

(Tjuvdrottningen, s. 105-107)

Porten till Familjen Douglas hus. Illustration av Lina Blixt.

5: Familjen Douglas hus på Blasieholmstorg.
I Dödsängeln undersöker Mika och Valdemar fallet med Henrietta Douglas, som försvunnit från sitt hem utan ett spår. Utanför porten hittar Mika något avgörande.

5: Familjen Douglas hus på Blasieholmstorg.
I Dödsängeln undersöker Mika och Valdemar fallet med Henrietta Douglas, som försvunnit från sitt hem utan ett spår. Utanför porten hittar Mika något avgörande.

Hitta dit

Adress att sikta på: Blasieholmstorg 14, 111 48 Stockholm.

Adress att sikta på: Blasieholmstorg 14, 111 48 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Vid Blasieholmstorgets norra ände ligger ett ståtligt stenhus i fem våningar. Ovanför den glasinfattade porten hänger två ornament som förställer falkar med utfällda vingar. Betjänten släpper in dem utan ett ord. Ett kritvitt marmorgolv breder ut sig över hela bottenvåningen likt ett fruset hav.

Vid Blasieholmstorgets norra ände ligger ett ståtligt stenhus i fem våningar. Ovanför den glasinfattade porten hänger två ornament som förställer falkar med utfällda vingar. Betjänten släpper in dem utan ett ord. Ett kritvitt marmorgolv breder ut sig över hela bottenvåningen likt ett fruset hav.

6: Norrbro. I Tjuvdrottningen hålls en knivkastarföreställning bredvid basaren på Norrbro. På 1880-talet då böckerna i serien Månvind & Hoff utspelar sig såg Norrbro inte ut som i dag. Riksdagshuset var inte byggt ännu. På Helgeandsholmen, som Norrbro korsar, fanns det bland annat stall och odlingar.  Norrbro var en marknadsgata. På vänster sida sett från Lejonbacken låg basarer, med bland annat en bokhandel. Basarerna revs 1904 när Riksdagshuset byggdes.

6: Norrbro. I Tjuvdrottningen hålls en knivkastarföreställning bredvid basaren på Norrbro. På 1880-talet då böckerna i serien Månvind & Hoff utspelar sig såg Norrbro inte ut som i dag. Riksdagshuset var inte byggt ännu. På Helgeandsholmen, som Norrbro korsar, fanns det bland annat stall och odlingar.  Norrbro var en marknadsgata. På vänster sida sett från Lejonbacken låg basarer, med bland annat en bokhandel. Basarerna revs 1904 när Riksdagshuset byggdes.

Hitta dit

Adress att sikta på: Norrbro 3, 111 28 Stockholm

Adress att sikta på: Norrbro 3, 111 28 Stockholm

Läs ett stycke ur boken!

”Så här dags på dagen ägs Norrbro av det fina folket, män i hatt och damer med parasoll som skydd mot vårsolen.”
Basaren är en långsmal byggnad med skyltfönster, därinne finns allt från skräddare till guldsmed och frisör.

”Då hörs höga röster från en folksamling längre bort på bron. Något slags föreställning verkar pågår vid basarens andra ände. Mika går längs gatan och ställer sig bakom en parkerad droska. Härifrån har hon uppsikt över basarens alla utgångar. Vid trappan ner mot Helgeandsholmen står en lång, mörkhårig kvinna med en klänning i samma blå färg som Kristinas kappa. Det verkar vara henne som folksamlingen tittar på. Bredvid sig har kvinnan en cirkelformad träskiva lika hög som hon själv. Runt hjulets kant sitter spelkort fastsatta. Kvinnan sträcker händerna i luften och ropar något som dränks i åskådarnas applåder. Mika använder droskans ekrar som en stege för att komma högre upp. Från sin nya plats kan hon se att det står en pojke bredvid trähjulet. Pojken är smal och mörklockig, klädd i vit skjorta och hängslen. Mika trillar nästan ner från droskan av förvåning – det är Ossian! /…/ Kvinnan gör ett tecken till Ossian som sätter snurr på trähjulet. Sedan sträcker hon fram handen mot Kristina som räcker henne en kniv. Med en elegant rörelse kastar hon kniven mot hjulet så att spetsen genomborrar ett av spelkorten. Ett sus går genom publiken”

”Så här dags på dagen ägs Norrbro av det fina folket, män i hatt och damer med parasoll som skydd mot vårsolen.”
Basaren är en långsmal byggnad med skyltfönster, därinne finns allt från skräddare till guldsmed och frisör.

”Då hörs höga röster från en folksamling längre bort på bron. Något slags föreställning verkar pågår vid basarens andra ände. Mika går längs gatan och ställer sig bakom en parkerad droska. Härifrån har hon uppsikt över basarens alla utgångar. Vid trappan ner mot Helgeandsholmen står en lång, mörkhårig kvinna med en klänning i samma blå färg som Kristinas kappa. Det verkar vara henne som folksamlingen tittar på. Bredvid sig har kvinnan en cirkelformad träskiva lika hög som hon själv. Runt hjulets kant sitter spelkort fastsatta. Kvinnan sträcker händerna i luften och ropar något som dränks i åskådarnas applåder. Mika använder droskans ekrar som en stege för att komma högre upp. Från sin nya plats kan hon se att det står en pojke bredvid trähjulet. Pojken är smal och mörklockig, klädd i vit skjorta och hängslen. Mika trillar nästan ner från droskan av förvåning – det är Ossian! /…/ Kvinnan gör ett tecken till Ossian som sätter snurr på trähjulet. Sedan sträcker hon fram handen mot Kristina som räcker henne en kniv. Med en elegant rörelse kastar hon kniven mot hjulet så att spetsen genomborrar ett av spelkorten. Ett sus går genom publiken”

7. Kungens tunnel. Delar av tunneln finns kvar än i dag. Kika under brofästet under bron nära Lejonbacken, så ser du! Det var kung Karl XI som lät bygga den hemliga gången på 1600-talet. Gången gick från kungens våning, via slottets källare, över strömmen (det är de två öppningarna du ser här. På kungens tid bands de samman av en hemlig träbro) och vidare över till Helgeandsholmen, där kungens hästar fanns uppstallade.
Nattkorpen utspelar sig några hundra år senare. Då döljer sig andra hemligheter i kungens tunnel. 

7. Kungens tunnel. Delar av tunneln finns kvar än i dag. Kika under brofästet under bron nära Lejonbacken, så ser du! Det var kung Karl XI som lät bygga den hemliga gången på 1600-talet. Gången gick från kungens våning, via slottets källare, över strömmen (det är de två öppningarna du ser här. På kungens tid bands de samman av en hemlig träbro) och vidare över till Helgeandsholmen, där kungens hästar fanns uppstallade.
Nattkorpen utspelar sig några hundra år senare. Då döljer sig andra hemligheter i kungens tunnel. 

Hitta dit

Gå till Lejonbacken på Kungliga slottets norra sida. Söker du på "slottskajen" i en kart-app så hamnar du rätt. Där finns bron som leder över till Helgeandsholmen. Kika under Norrbro brofästen så ser du en öppning, och en likadan på andra sidan vattnet. Inne på Medeltidsmuseet kan du se en annan mynning till tunneln, tips att gå dit och titta!

Adress att sikta på: Slottskajen, Stockholm.

Gå till Lejonbacken på Kungliga slottets norra sida. Söker du på "slottskajen" i en kart-app så hamnar du rätt. Där finns bron som leder över till Helgeandsholmen. Kika under Norrbro brofästen så ser du en öppning, och en likadan på andra sidan vattnet. Inne på Medeltidsmuseet kan du se en annan mynning till tunneln, tips att gå dit och titta!

Adress att sikta på: Slottskajen, Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Valdemar ser sig omkring. Den lågt stående solen gör att skuggorna blir långa och knivskarpa. På Lilla Värtans kritvita is avtecknas silhuetten av Stockholms slott.
Han bor som en råtta och en kung, mumlar Valdemar.
Det knäpper lite om isen när han tar några prövande steg ut från kanten.
Man går på vattnet för att komma dit, fortsätter Valdemar som om han pratade för sig själv. Genom en dörr som alltid är låst.
Han höjer blicken. Under brofästet på andra sidan Norrström syns mynningen till Kungens tunnel. Alla känner till historien om att Karl IX lät bygga tunneln för att osedd kunna ta sig ut från slottet. Men det var på 1600-talet, och tunneln har varit förseglad med en gallergrind sedan dess.
Valdemar vänder sig om och stirrar på Mika. 
...
– Omöjligt, säger valdemar misstroget och tittar på grinden.
Mika förstår vad han menar. Utrymmet mellan järnstängerna är smalare än pottluckan på fängelset. Det verkar osannolikt att någon skulle kunna pressa sig igenom. Ett barn, kanske. Men aldrig en vuxen. På valvet ovanför grinden sitter en skylt med texten: Bevakas av Livgardet. Överträdelse medför omedelbar bestraffning.
– Vad betyder ”omedelbar bestraffning”? frågar Mika.
– Att vi skjuts på fläcken, förklarar Valdemar.
– Aha, säger Mika. De borde skriva det istället.
Hon böjer sig fram och kikar in mellan stängerna. På andra sidan grinden syns bara mynningen till en kolmörk tunnel, utan spår av liv. Under grinden syns skrapmärken på marken, som om något nyligen släpats in genom öppningen. Men låset är igenrostat och skulle inte gå att öppna ens med nyckel. Valdemar spottar på fingrarna och nyper
tag om den nedre stången. När han drar tillbaka handen är fingertopparna smutsbruna.
– Blod, konstaterar han.
– Tror du det går att såga igenom stängerna? frågar Mika.
Valdemar tar fram bågfilen.
– Det visar sig, säger han.
I samma stund som Valdemar börjar såga hörs ett ljud från tunneln. Ett prasslande som påminner om att gå bland torra löv på hösten. För varje tag med bågfilen växer prasslandet sig allt starkare. Mika tar ett steg tillbaka, känner hur håret på armarna reser sig. Plötsligt väller en våg av råttor fram ur mörkret. Mika står som fastfrusen medan de panikslagna
råttorna snubblar, hoppar och krälar fram mellan hennes fötter. Men Valdemar sågar oberört vidare. När den sista stången är kapad hänger håret i testar framför hans ansikte och svetten droppar från nästippen. Rostflagorna faller från gångjärnen när grinden svänger upp med ett gnisslande ljud.

(Nattkorpen, s. 172-175)

Valdemar ser sig omkring. Den lågt stående solen gör att skuggorna blir långa och knivskarpa. På Lilla Värtans kritvita is avtecknas silhuetten av Stockholms slott.
Han bor som en råtta och en kung, mumlar Valdemar.
Det knäpper lite om isen när han tar några prövande steg ut från kanten.
Man går på vattnet för att komma dit, fortsätter Valdemar som om han pratade för sig själv. Genom en dörr som alltid är låst.
Han höjer blicken. Under brofästet på andra sidan Norrström syns mynningen till Kungens tunnel. Alla känner till historien om att Karl IX lät bygga tunneln för att osedd kunna ta sig ut från slottet. Men det var på 1600-talet, och tunneln har varit förseglad med en gallergrind sedan dess.
Valdemar vänder sig om och stirrar på Mika. 
...
– Omöjligt, säger valdemar misstroget och tittar på grinden.
Mika förstår vad han menar. Utrymmet mellan järnstängerna är smalare än pottluckan på fängelset. Det verkar osannolikt att någon skulle kunna pressa sig igenom. Ett barn, kanske. Men aldrig en vuxen. På valvet ovanför grinden sitter en skylt med texten: Bevakas av Livgardet. Överträdelse medför omedelbar bestraffning.
– Vad betyder ”omedelbar bestraffning”? frågar Mika.
– Att vi skjuts på fläcken, förklarar Valdemar.
– Aha, säger Mika. De borde skriva det istället.
Hon böjer sig fram och kikar in mellan stängerna. På andra sidan grinden syns bara mynningen till en kolmörk tunnel, utan spår av liv. Under grinden syns skrapmärken på marken, som om något nyligen släpats in genom öppningen. Men låset är igenrostat och skulle inte gå att öppna ens med nyckel. Valdemar spottar på fingrarna och nyper
tag om den nedre stången. När han drar tillbaka handen är fingertopparna smutsbruna.
– Blod, konstaterar han.
– Tror du det går att såga igenom stängerna? frågar Mika.
Valdemar tar fram bågfilen.
– Det visar sig, säger han.
I samma stund som Valdemar börjar såga hörs ett ljud från tunneln. Ett prasslande som påminner om att gå bland torra löv på hösten. För varje tag med bågfilen växer prasslandet sig allt starkare. Mika tar ett steg tillbaka, känner hur håret på armarna reser sig. Plötsligt väller en våg av råttor fram ur mörkret. Mika står som fastfrusen medan de panikslagna
råttorna snubblar, hoppar och krälar fram mellan hennes fötter. Men Valdemar sågar oberört vidare. När den sista stången är kapad hänger håret i testar framför hans ansikte och svetten droppar från nästippen. Rostflagorna faller från gångjärnen när grinden svänger upp med ett gnisslande ljud.

(Nattkorpen, s. 172-175)

8: Logårdstrappan är en pampig stentrappa nedanför Stockholms slott. Trappan byggdes redan på 1700-talet men fick sitt namn först på 1840-talet. Den användes som paradentré när kungligheter från andra länder kom på besök. Trappan används vid officiella händelser även idag, till exempel när kronprinsessan Viktoria gifte sig med prins Daniel.
I Tjuvdrottningen används trappan vid Vegaexpeditionens storslagna ankomst till Stockholm i april 1880. Barnen är glada att få uppleva Vegas ankomst, och vad de tror är sista kvällen i Stockholm innan de får följa med Henrietta till Skåne för ett nytt, bättre liv. 

8: Logårdstrappan är en pampig stentrappa nedanför Stockholms slott. Trappan byggdes redan på 1700-talet men fick sitt namn först på 1840-talet. Den användes som paradentré när kungligheter från andra länder kom på besök. Trappan används vid officiella händelser även idag, till exempel när kronprinsessan Viktoria gifte sig med prins Daniel.
I Tjuvdrottningen används trappan vid Vegaexpeditionens storslagna ankomst till Stockholm i april 1880. Barnen är glada att få uppleva Vegas ankomst, och vad de tror är sista kvällen i Stockholm innan de får följa med Henrietta till Skåne för ett nytt, bättre liv. 

Hitta dit

Logårdstrappan ligger nere vid vattnet nedanför Stockholms slott. 
Adress att sikta på: Skeppsbron 2, 111 30 Stockholm.

Logårdstrappan ligger nere vid vattnet nedanför Stockholms slott. 
Adress att sikta på: Skeppsbron 2, 111 30 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Vårkvällen är lite kylig men luften vibrerar av förväntan. Det känns som att varenda stockholmare vill vara med och fira Vegas ankomst. Skeppsbron är bräddfull med människor från Slussen till slottet, och på andra sidan vattnet trängs tusentals åskådare längs Strömkajen hela vägen upp mot Gustaf Adolfs Torg. Folkmassan är tät och böljande, alla knuffas för att få en plats så nära vattnet som möjligt. Mika håller Kristina hårt i handen för att de inte ska komma ifrån varandra. Ossian och Rufus syns inte längre till. Några meter framför sig kan hon fortfarande skymta Henriettas hatt i vimlet. En pojke försöker klättra upp på en gatlampa för att se bättre, men blir genast nerdragen av en
patrullerande polis. För ett ögonblick tror Mika att det är konstapel Westerberg, och hon hukar sig instinktivt.
– Hallå, här borta!
Det är Rufus som ropar. Han står på det översta trappsteget framför Gustaf III:s staty tillsammans med Ossian. Mika tränger sig fram med Kristina i släptåg.
Rufus har verkligen hittat en bra plats. Med ryggen mot statyns sockel har de utsikt över hela Strömmen. Längs kajerna guppar täckta sällskapsbåtar där de som kan betala har bokat plats för att kunna se ankomsten på nära håll. Lite längre ut sveper lotsbåtarnas lanternor över den mörka vattenytan.
Rufus vänder sig mot Mika, hans ansikte är helt saligt.
– Tänk att vi är här! Och om bara några timmar sitter vi på tåget.
Trots trängseln och festyran känner Mika sig plötsligt så ensam. Tänk om hon aldrig hade sett den där bilden av ädelstenen i tidningen. Då hade hon också fått känna hoppet om en ny framtid, bara för en kväll. Men då hade de alla varit förlorade.
Med ens hörs några höga knallar på avstånd. Kristina drar Mika i armen.
– Vad var det?
– Kanonerna på Kastellholmen, svarar Mika. Nu kommer de nog snart.
Spänningen stiger, och när stäven på en tremastad bark skymtar fram bakom Skeppsholmen rullar jublet genom folkmassan som en våg. Långsamt och majestätiskt glider S/S Vega fram genom Strömmen. Masterna och fartygs däcket är fulla med besättningsmedlemmar som vinkar åt åskådarna.
– Där är Nordenskiöld!
Ossians rop dränks av ett öronbedövande brak när kanonerna på Slottsbacken skjuter salut. Hela Skeppsbron skakar till och krutröken stiger mot himlen tillsammans med några förskrämda måsar. En liten flotta av hämtbåtar lägger till invid Vegas långsidor. Tre av båtarna tar hand om besättningen medan de övriga lastas fulla med lådor. Mika undrar vilken av lådorna ädelstenen ligger i.
En av lotsarna lyser upp en gyllene gata på vattnet, rakt mot Slottsbacken där droskorna väntar för att föra besättningen till Riddarhuset. Hämtbåtarna sätter kurs mot kajen, och när de har kommit halvvägs hörs det tjutande ljudet av en raket. Snart exploderar himlen i ett storslaget fyrverkeri. Med gapande mun följer Kristina varje raket med ögonen och klämmer hårt om Mikas hand när knallen kommer.
Tumult utbryter när några poliser till häst försöker fösa undan åskådarna så att besättningen kan nå droskorna. I trängseln stegrar sig en av hästarna så att polisen faller till marken. Till slut smäller en piska och kortegen lämnar Skeppsbron till applåder och hejarop. Poliserna blockerar vägen för att hindra en samling gatubarn från att springa
efter droskorna. Fyrverkerierna pågår fortfarande när den sista vagnen rundar slottet och försvinner ur sikte. Och på slottets fasad brinner ännu namnen på Vegas besättning i eldskrift.
– Hur tror du att det känns att vara en sådan? frågar Rufus drömmande.
– En sådan vad då? undrar Mika.
– En hjälte, förstås. Någon som det skrivs om i tidningarna och som folk hurrar för.
Mika måste le.
– Ingen aning.

Efter hand börjar folk att röra sig bortåt Slussen och inåt gränderna. Mika får syn på Henrietta som står vid foten av Slottsbacken och vinkar åt dem. Hon ger Rufus en knuff i sidan.
– Dags att gå.
Polisen har brutit sin avspärrning så de går längs Slottskajen bort mot Myntgatan. När de passerar Rannsakningsfängelset känner Mika en kall kår längs ryggraden. Aldrig vill hon hamna där igen, inlåst som ett boskapsdjur. Hellre dör hon. Tyvärr bestämmer hon inte över den saken själv. Ikväll kan båda sakerna hända.

Vårkvällen är lite kylig men luften vibrerar av förväntan. Det känns som att varenda stockholmare vill vara med och fira Vegas ankomst. Skeppsbron är bräddfull med människor från Slussen till slottet, och på andra sidan vattnet trängs tusentals åskådare längs Strömkajen hela vägen upp mot Gustaf Adolfs Torg. Folkmassan är tät och böljande, alla knuffas för att få en plats så nära vattnet som möjligt. Mika håller Kristina hårt i handen för att de inte ska komma ifrån varandra. Ossian och Rufus syns inte längre till. Några meter framför sig kan hon fortfarande skymta Henriettas hatt i vimlet. En pojke försöker klättra upp på en gatlampa för att se bättre, men blir genast nerdragen av en
patrullerande polis. För ett ögonblick tror Mika att det är konstapel Westerberg, och hon hukar sig instinktivt.
– Hallå, här borta!
Det är Rufus som ropar. Han står på det översta trappsteget framför Gustaf III:s staty tillsammans med Ossian. Mika tränger sig fram med Kristina i släptåg.
Rufus har verkligen hittat en bra plats. Med ryggen mot statyns sockel har de utsikt över hela Strömmen. Längs kajerna guppar täckta sällskapsbåtar där de som kan betala har bokat plats för att kunna se ankomsten på nära håll. Lite längre ut sveper lotsbåtarnas lanternor över den mörka vattenytan.
Rufus vänder sig mot Mika, hans ansikte är helt saligt.
– Tänk att vi är här! Och om bara några timmar sitter vi på tåget.
Trots trängseln och festyran känner Mika sig plötsligt så ensam. Tänk om hon aldrig hade sett den där bilden av ädelstenen i tidningen. Då hade hon också fått känna hoppet om en ny framtid, bara för en kväll. Men då hade de alla varit förlorade.
Med ens hörs några höga knallar på avstånd. Kristina drar Mika i armen.
– Vad var det?
– Kanonerna på Kastellholmen, svarar Mika. Nu kommer de nog snart.
Spänningen stiger, och när stäven på en tremastad bark skymtar fram bakom Skeppsholmen rullar jublet genom folkmassan som en våg. Långsamt och majestätiskt glider S/S Vega fram genom Strömmen. Masterna och fartygs däcket är fulla med besättningsmedlemmar som vinkar åt åskådarna.
– Där är Nordenskiöld!
Ossians rop dränks av ett öronbedövande brak när kanonerna på Slottsbacken skjuter salut. Hela Skeppsbron skakar till och krutröken stiger mot himlen tillsammans med några förskrämda måsar. En liten flotta av hämtbåtar lägger till invid Vegas långsidor. Tre av båtarna tar hand om besättningen medan de övriga lastas fulla med lådor. Mika undrar vilken av lådorna ädelstenen ligger i.
En av lotsarna lyser upp en gyllene gata på vattnet, rakt mot Slottsbacken där droskorna väntar för att föra besättningen till Riddarhuset. Hämtbåtarna sätter kurs mot kajen, och när de har kommit halvvägs hörs det tjutande ljudet av en raket. Snart exploderar himlen i ett storslaget fyrverkeri. Med gapande mun följer Kristina varje raket med ögonen och klämmer hårt om Mikas hand när knallen kommer.
Tumult utbryter när några poliser till häst försöker fösa undan åskådarna så att besättningen kan nå droskorna. I trängseln stegrar sig en av hästarna så att polisen faller till marken. Till slut smäller en piska och kortegen lämnar Skeppsbron till applåder och hejarop. Poliserna blockerar vägen för att hindra en samling gatubarn från att springa
efter droskorna. Fyrverkerierna pågår fortfarande när den sista vagnen rundar slottet och försvinner ur sikte. Och på slottets fasad brinner ännu namnen på Vegas besättning i eldskrift.
– Hur tror du att det känns att vara en sådan? frågar Rufus drömmande.
– En sådan vad då? undrar Mika.
– En hjälte, förstås. Någon som det skrivs om i tidningarna och som folk hurrar för.
Mika måste le.
– Ingen aning.

Efter hand börjar folk att röra sig bortåt Slussen och inåt gränderna. Mika får syn på Henrietta som står vid foten av Slottsbacken och vinkar åt dem. Hon ger Rufus en knuff i sidan.
– Dags att gå.
Polisen har brutit sin avspärrning så de går längs Slottskajen bort mot Myntgatan. När de passerar Rannsakningsfängelset känner Mika en kall kår längs ryggraden. Aldrig vill hon hamna där igen, inlåst som ett boskapsdjur. Hellre dör hon. Tyvärr bestämmer hon inte över den saken själv. Ikväll kan båda sakerna hända.

Mika i cellen på Rannsakningsfängelset. Illustration Lina Blixt.

9: Polishuset och Rannsakningsfängelset. I Nattkorpen utpressar Mika polischefen inne i polishuset, och i Tjuvdrottningen finner vi oss återigen här. Då sker ett dramatiskt utrymningsförsök från Rannsakningsfängelset.

9: Polishuset och Rannsakningsfängelset. I Nattkorpen utpressar Mika polischefen inne i polishuset, och i Tjuvdrottningen finner vi oss återigen här. Då sker ett dramatiskt utrymningsförsök från Rannsakningsfängelset.

Hitta dit

Polishuset och Rannsakningsfängelset finns inte kvar i dag, men gå till Rådhusgränd, kika in på gården och fantisera om hur det såg ut förr.

Adress att sikta på: korsningen Rådhusgränd/Myntgatan, 111 28 Stockholm.

Polishuset och Rannsakningsfängelset finns inte kvar i dag, men gå till Rådhusgränd, kika in på gården och fantisera om hur det såg ut förr.

Adress att sikta på: korsningen Rådhusgränd/Myntgatan, 111 28 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Rummet är litet, mindre än cellerna på Långholmen. Den enda möbel som finns en smal brits. /..,/ Kylan från cellväggarna strålar in genom tyget i Mikas rock och äter sig långsamt in i kroppen. Från pottan under britsen kommer en härsken stank. Vakten har uppenbarligen inte brytt sig om att tömma den efter fången som satt här före henne. Mika kämpar mot paniken som kryper över hennes kropp /…/ Då hörs plötsligt ljudet av en nyckel som sticks i låset. Instinktivt drar Mika upp benen mot kroppen och ryggar in mot hörnet av cellen, som ett djur. Det skarpa ljuset från korridoren forsar in i cellen och bländar henne. Just när hon gör sig beredd på att bli utsläpad hör hon en välbekant röst.

Rummet är litet, mindre än cellerna på Långholmen. Den enda möbel som finns en smal brits. /..,/ Kylan från cellväggarna strålar in genom tyget i Mikas rock och äter sig långsamt in i kroppen. Från pottan under britsen kommer en härsken stank. Vakten har uppenbarligen inte brytt sig om att tömma den efter fången som satt här före henne. Mika kämpar mot paniken som kryper över hennes kropp /…/ Då hörs plötsligt ljudet av en nyckel som sticks i låset. Instinktivt drar Mika upp benen mot kroppen och ryggar in mot hörnet av cellen, som ett djur. Det skarpa ljuset från korridoren forsar in i cellen och bländar henne. Just när hon gör sig beredd på att bli utsläpad hör hon en välbekant röst.

Riddarhuset. Illustration av Lina Blixt.

10: Riddarhuset. Tjuvdrottningens slutscener utspelas i och omkring Riddarhuset. Henrietta är inhyrd för att göra sin knivkastarföreställning för expeditionens deltagare och kungaparet. Hennes plan är att träffa Kristina med en kniv för att skapa en distraktion från stölden.

10: Riddarhuset. Tjuvdrottningens slutscener utspelas i och omkring Riddarhuset. Henrietta är inhyrd för att göra sin knivkastarföreställning för expeditionens deltagare och kungaparet. Hennes plan är att träffa Kristina med en kniv för att skapa en distraktion från stölden.

Hitta dit

Riddarhuset finns kvar än i dag. 

Adress att sikta på: Riddarhustorget 10, 111 28 Stockholm.

Riddarhuset finns kvar än i dag. 

Adress att sikta på: Riddarhustorget 10, 111 28 Stockholm.

Läs ett stycke ur boken!

Stenhallen i Riddarhuset gör skäl för sitt namn, allt från golvet till väggpelarna och trappan är gjort av sten. Mika tänker att rummet påminner om en kyrka. Under det välvda taket hänger enorma ljuskronor fulla med stearinljus som fladdrar till när porten stängs. Vid den inre långväggen står dörren till Lantmarskalkssalen på glänt. Genom glipan skymtar ett fint dukat bord med blommor och brinnande kandelabrar. Inifrån salen hörs sorlet av röster och klirrandet av bestick mot porslin…. Efter en stund tystnar sorlet inne i salen. Sedan hörs bankettmästarens röst.  - Ers Kungliga Högheter, ärade expeditionsdeltagare, mina damer och herrar. Det har blivit dags för kvällens underhållning. Jag hoppas att ingen har svaga nerver, för det blir en gastkramande historia. Plats på scen för Henrietta Blum med familj! Utan att vänta på svar sätter Henrietta klacken mot dörren och trycker upp den på vid gavel med en smäll. Med högburet huvud sveper hon genom salen, förbi raderna av festdeltagare. När hon passerar honnörsbordet drar hon ut hattnålen och snärtar iväg den så att spetsen borrar sig in i väggpanelen strax ovanför huvudet på en förskräckt servitör. Med en elegant rörelse tar Henrietta av sig hatten och kastar den genom luften så att den krokas fast på hattnålen. Hon går fram till hjulet som står placerat på exakt samma plats som det gjorde på ritningen - bredvid den öppna spisen där en brasa brinner.

Stenhallen i Riddarhuset gör skäl för sitt namn, allt från golvet till väggpelarna och trappan är gjort av sten. Mika tänker att rummet påminner om en kyrka. Under det välvda taket hänger enorma ljuskronor fulla med stearinljus som fladdrar till när porten stängs. Vid den inre långväggen står dörren till Lantmarskalkssalen på glänt. Genom glipan skymtar ett fint dukat bord med blommor och brinnande kandelabrar. Inifrån salen hörs sorlet av röster och klirrandet av bestick mot porslin…. Efter en stund tystnar sorlet inne i salen. Sedan hörs bankettmästarens röst.  - Ers Kungliga Högheter, ärade expeditionsdeltagare, mina damer och herrar. Det har blivit dags för kvällens underhållning. Jag hoppas att ingen har svaga nerver, för det blir en gastkramande historia. Plats på scen för Henrietta Blum med familj! Utan att vänta på svar sätter Henrietta klacken mot dörren och trycker upp den på vid gavel med en smäll. Med högburet huvud sveper hon genom salen, förbi raderna av festdeltagare. När hon passerar honnörsbordet drar hon ut hattnålen och snärtar iväg den så att spetsen borrar sig in i väggpanelen strax ovanför huvudet på en förskräckt servitör. Med en elegant rörelse tar Henrietta av sig hatten och kastar den genom luften så att den krokas fast på hattnålen. Hon går fram till hjulet som står placerat på exakt samma plats som det gjorde på ritningen - bredvid den öppna spisen där en brasa brinner.

11: Riddarholmsbron. När barnen blir utslängda från Riddarhuset springer de mot Riddarholmsbron där Henrietta hinner ifatt dem, och det blir en sammandrabbning.

11: Riddarholmsbron. När barnen blir utslängda från Riddarhuset springer de mot Riddarholmsbron där Henrietta hinner ifatt dem, och det blir en sammandrabbning.

Hitta dit

Riddarholmsbrons konstruktion har ändrats flera gånger genom åren.  På 1880-talet var det en gjutjärnsbro, sluttande, som under 6 valv lät både tåg och båtar att passera. På den ena sidan fanns promenadstråk med parkbänkar. 

Adress att sikta på: Riddarhustorget 10, 111 28 Stockholm

Riddarholmsbrons konstruktion har ändrats flera gånger genom åren.  På 1880-talet var det en gjutjärnsbro, sluttande, som under 6 valv lät både tåg och båtar att passera. På den ena sidan fanns promenadstråk med parkbänkar. 

Adress att sikta på: Riddarhustorget 10, 111 28 Stockholm

12: Långholmens Centralfängelse var nybyggt när berättelsen utspelas och ansågs vara en mycket modern anstalt. Cellen där John Almgren satt spelar en viktig roll i Nattkorpen. Numera är fängelset ett hotell och museum, och de gamla cellerna finns bevarade att titta på.

12: Långholmens Centralfängelse var nybyggt när berättelsen utspelas och ansågs vara en mycket modern anstalt. Cellen där John Almgren satt spelar en viktig roll i Nattkorpen. Numera är fängelset ett hotell och museum, och de gamla cellerna finns bevarade att titta på.

Hitta dit

Långholmen är en holme mellan Kungsholmen och Södermalm. Till Långholmen leder två broar. När du ska till Långholmens fängelse tar du dig över Långholmsbron, den andra från city räknat. 

Adress att sikta på: Långholmsmuren 20, 117 33 Stockholm

Läs mer på: https://langholmen.com/upplev/fangelsemuseum/

Långholmen är en holme mellan Kungsholmen och Södermalm. Till Långholmen leder två broar. När du ska till Långholmens fängelse tar du dig över Långholmsbron, den andra från city räknat. 

Adress att sikta på: Långholmsmuren 20, 117 33 Stockholm

Läs mer på: https://langholmen.com/upplev/fangelsemuseum/

Läs ett stycke ur boken!

Cellen är så liten att bara två personer får plats. Särskilt mycket att titta på finns inte. En smal säng utan madrass och ett litet bord med en bibel och ett tvättfat på. Bredvid dörren finns en pottlucka med en potta i. Under taket sitter ett smalt fönster där himlen skymtar bakom tre metallstänger. I tvättfatet ligger råttlortar och pottluckans karm är kletig. Över hela cellen ligger en svag, sötaktig lukt av något härsket.

Cellen är så liten att bara två personer får plats. Särskilt mycket att titta på finns inte. En smal säng utan madrass och ett litet bord med en bibel och ett tvättfat på. Bredvid dörren finns en pottlucka med en potta i. Under taket sitter ett smalt fönster där himlen skymtar bakom tre metallstänger. I tvättfatet ligger råttlortar och pottluckans karm är kletig. Över hela cellen ligger en svag, sötaktig lukt av något härsket.

Månvind & Hoff

Månvind & Hoff är en trilogi mångbottnade deckare för 9-12 år, om ett oväntat radarpar i ett smutsigt 1800-tals Stockholm där dolda hemligheter finns i alla läger.
Utforska Månvind & Hoff

Är du lärare? 

Ladda ner en kostnadsfri lärarhandling till Nattkorpen här: 
Lärarhandledning pdf

Vi hoppas att den ska vara inspirerande och ett stöd att använda i klassrummet. Våra lärarhandledningar är fria att ladda ner, skriva ut och sprida. 

Omslag av känd illustratör

Ringer det en klocka när du ser omslagen till serien Månvind & Hoff? Konstnären bakom är Alvaro Tapia, som bland annat gjort de svenska originalomslagen till Harry Potter-böckerna! Här har han fångat Mika Månvind. Visst är omslagen snygga?
Läs mer om Alvaro Tapia på hans hemsida.