Resan till matematikens värld kan vara kantad av hinder, fallgropar och missuppfattningar – för somliga mer än för andra. Men ett öppet samtalsklimat kan gynna även de elever som upplever matematiken som något svåröverkomligt och det finns metoder att ta till.

Inom utbildningspsykologin delar man ibland in det mänskliga tänkandet i två huvudgrupper – det paradigmatiska och det narrativa tänkandet. Det paradigmatiska följer en logisk process som leder till ett exakt resultat, medan det narrativa snarare handlar om att forma berättelser, att sätta pusselbitarna i ett större sammanhang och låta dem leda fram till ett trovärdigt svar. Matematiken brukar oftast förknippas med det paradigmatiska tänkandet, men ett narrativt förhållningssätt kan ofta underlätta matematikinlärningen.

En rikare inlärningsupplevelse som engagerar eleverna och främjar inlärningsprocessen
Ola Helenius, professor i ämnesdidaktik med inriktning mot matematik, menar att det narrativa tänkandet kan vara den nyckel till framgång som många matematiklärare söker.

- I samhället i stort bygger vi in saker i små historier och alla delar får en mening i relation till helheten, det är därför berättelser är så effektivt. För yngre elever, och egentligen elever överhuvudtaget, lönar det sig att bygga in matematikens delar i ett större sammanhang. Då kan de få mening av en helhet som man redan känner till och sakta men säkert bygga en större och mer komplex berättelse av matematiska begrepp.

Enligt Helenius kan man dock se att ett genuint diskussionsklimat sällan uppkommer spontant i klassrummet och att detta ofta kan härledas till planeringen. Läraren kör en genomgång och har sedan en tydlig idé om i vilken ordning saker ska ske, om man sedan blandar in eleverna måste de svara så att det passar in i planeringen och man får då ett trivialt fråga-svars-mönster.

Få eleverna att känna sig trygga att uttrycka även felaktiga slutsatser
- Jag tror, i längden, att om du känner att allting du säger i klassrummet tas upp och blir ett värdefullt bidrag till den dialog som sker, då kommer du känna att du är en del av sammanhanget – oavsett om du har sagt rätt eller fel, säger Helenius.

Vidare menar han att läraren måste bli genuint intresserad av, och lära sig att älska, fel. Lärarens planering bör därför redan från början inrymma en idé om vilka möjliga felsvar som kan dyka upp och vad de ska få för roll under lektionen.

- Om en elev har tänkt fel kan du nästan vara säker på att det är fler som har tänkt i liknande banor eftersom det finns generella fel som ofta görs, och om man inte går till botten med de resonemang som leder till felen kommer eleverna fortsätta göra dem. På köpet lär man sig korrekta och utvecklingsbara resonemang istället.

Flex matematik öppnar för diskussion
Helenius är en av flera forskare som har varit involverade i att ta fram diskussionsmaterial till Flex matematik. I lärarhandledningen guidar han dig som lärare till ett öppnare klassrumsklimat där alla elever får möjlighet att höras och bidra.

- Jag har varit med och skrivit diskussionsfrågor som läraren kan utgå från. Om elevernas svar på dessa frågor är olika, är målet att de ska resonera med en granne eller kompis, komma överens om ett svar och sedan hitta ett argument för varför det ena är rätt och det andra är fel. Då har man använt svarets eventuella rätt eller fel till att starta diskussionen på en argumentativt högre nivå.

Ola Helenius, professor vid Göteborgs universitet, forskar om lärande och undervisning i matematik.