Myt 1. Ensamma människor är socialt isolerade
Oftast utgår vi ifrån att social isolering är synonymt med ensamhet, men människor kan känna sig väl tillmods trots att de tillbringar mycket tid för sig själva. Ibland ger lugnet och möjligheten till att fokusera på sig själv under stunder i avskildhet ett helt nödvändigt tillfälle att återhämta sig ifrån de intensiva intryck som översköljer oss i samband med vardagliga aktiviteter och samvaron med andra. Även om långvarig social isolering visserligen kan innebära en ökad risk för ensamhet, kan också en brist på värme, närhet och acceptans vara det som är kännetecknande för ensamheten - en upplevelse som drabbar människor trots att det finns både vänner och familj. Forskningen har visat att just denna form av känslomässig ensamhet är det som drabbade oftast tänker på när de beskriver ensamhet.

Myt 2. Ensamhetsproblematiken får kommunerna ta hand om
Trots att det finns stark evidens för den nära kopplingen mellan ensamhet och psykisk ohälsa saknar psykiatrin ofta både rutiner och insatser för upptäckt och behandling av människor som lider av långvarig ensamhet. Om samhället överhuvudtaget förväntas ingripa tycks ansvaret mestadels falla på landets kommuner, men även där saknas ofta riktade insatser i tillräcklig omfattning. Samhället förväntar sig dessutom att äldre snarare än yngre människor lider av ensamhet vilket ökar risken för att kommunerna riktar sina insatser mot en enda målgrupp. Ska vi lyckas minska detta allvarliga samhällsproblem behövs dock insatser på många olika plan, även psykiatrin behöver bli bättre på att uppmärksamma ensamhet och erbjuda stödjande insatser som kan minska lidandet.

Myt 3. Ensamhet drabbar bara en viss typ av människor
För att förstå uppkomsten och vidmakthållandet av ensamhetsproblematiken behöver vi utveckla en förståelse för hur en rad olika faktorer samverkar på ett komplext sätt. Detta gör att olika typer av människor kan drabbas av ensamhet. Det är högst troligt att vi därför behöver olika typer av insatser för drabbade, och att en och samma insats inte funkar för alla. Viktigast av allt: det finns en rad olika färdigheter att lära sig, alla kan därför hitta något som blir hjälpsamt!

Myt 4. Nu för tiden kan vi prata om det mesta – även om ensamhet
Mycket har hänt de senaste årtionden och det finns allt större acceptans vad gäller psykisk ohälsa i samhället. Vi pratar därför alltmer öppet om utbrändhet, ångesttillstånd, depression och uppmärksamhetsproblem eller hyperaktivitet – både med närstående och kanske kollegor på jobbet. Men hur lätt har vi att prata om ensamhet? Gissningsvis har inte så många varit med om att man har diskuterat ensamhet eller svårigheter att ta sig ut ur detta vid lunchbordet på jobbet. Anledningen till detta är att det fortfarande finns ett starkt stigma kopplat till ensamhet. En anledning till detta kan vara att det faktiskt upplevs som extremt hotfullt och att vi alla – mer eller mindre, är rädda för att drabbas. Ingen verkar vilja bli förknippad med ensamhet och skammen är stor om vi får känslan av att vi upplevs som ensamma. En förändring kan vi så klart endast få till om vi alla vågar närma oss detta tema och kanske bli den som först vågar outa oss: Jag också - även jag har upplevt ensamhet!

Intervjun genomfördes i februari 2024.