Din webbläsare (Internet Explorer) är föråldrad. Uppdatera webbläsaren för en bättre och säkrare upplevelse.

Vanliga myter om krisstöd

Sara Johansson, författare till Förenligt med liv och medförfattare till Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser beskriver och slår hål på myter om krisstöd.

Foto: Mia Carlsson

Myt 1

”De flesta människor drabbas av panik vid en svår händelse”
Det korta svaret är ”nej”. Om de flesta människor betedde sig helt inadekvat vid svåra händelser, skulle människan som art inte ha överlevt. Genom vår evolutionära historia har vi utvecklat känslor, reaktioner och beteenden som är hjälpsamma för att hantera det svåraste av allt.

Det lite längre svaret är att ”panik” ofta blandas samman med en snabb reaktion. Men när det börjar brinna eller någon skjuter emot en person, är det faktiskt bra att skynda sig. Beteenden som inte hjälper oss överleva finns förstås också. Här är passivitet och avvaktan ofta dominerande. Alltså att vi faktiskt väntar alldeles för länge med att evakuera vid en brand eller en orkan, väntar så länge att det sedan är för sent. Dessa beteenden är generellt vanligare då vi är i en grupp. I grupper påverkas vi starkt av vad andra gör och inte gör, i likhet med vissa andra djur som är lika oss.

Vid en svår händelse räcker det inte bara att ha en brandvarnare som fungerar eller ett lager av jodtabletter. Om vi inte förstår hur vi främjar rätt beteenden, kan vi inte rädda liv. Om de som ska hjälpa andra inte orkar psykiskt, kan samhället inte klara av det som sker. Kunskap om krisstöd kan förstås som livskunskap de allra flesta behöver ha.

Myt 2

”Små barn kan inte påverkas så mycket av svåra händelser”
Det förekommer faktiskt att man fortfarande hör att små barn ”inte kan känna smärta”, eller att det är ”tur” att de förlorade sin mamma så pass tidigt. Då kan de inte ta skada.

I dag vet vi att små barn verkligen kan ta skada av händelser såsom smärta och långvariga separationer. Men barn visar sina reaktioner på andra sätt än vuxna efter svåra händelser. De kan exempelvis förlora matlusten, lusten till ögonkontakt och joller, eller börja kissa på sig igen, trots att de klarat gå på toaletten själva förut. Ett barn kan också få ilskeutbrott eller ha koncentrationssvårigheter i skolan efter en svår händelse. Då händer det att vuxna runt omkring barnet har svårt att sätta samman svåra händelser barnet varit med om, med hur barnet mår just nu. Därför är det så viktigt att alla som arbetar med barn känner till vanliga krisreaktioner, men också något om tecken på traumatisering.

Barns utsatthet är något vi ibland upplever behov av att värja oss gentemot. Vi vill rationalisera bort barnets perspektiv, då det väcker känslor att närma sig. Men barns perspektiv är mycket viktigt, inte minst för ett framtida samhälles hälsa.

Myt 3

”Efter en svår händelse ska alla bearbeta det som skett genom debriefing”
I Sverige tror man ofta att termen "debriefing" är synonymt med "att ge krisstöd". "Vi debriefar","Man fick chans att ha en debriefing" är formuleringar som återkommer efter en svår händelse. Men sedan mer än tio år tillbaka avråder man från metoden psykologisk debriefing. Översikter bland annat i Cochrane visar att metoden inte kan motverka att man mår dåligt efter en svår händelse. I vissa fall, för vissa individer, kan det rentav öka risken för att man tar skada.

Att tala om känslor och svåra situationer i yrket är viktigt, det kan exempelvis ske via handledning eller mentorskap. Men när det handlar om situationer med extremt starka sinnesintryck, mycket stark rädsla och stress, då måste vi anpassa samtalet efter individen. Krisstöd är inte att bara be en person att berätta så mycket som möjligt om de jobbigaste detaljerna, och det är därför ett stödjande samtal såväl som behandling vid traumatisering kräver djupgående kunskap.

I dag har vi lärt oss mycket mer om vad ett gott krisstöd behöver innefatta, och vi har lärt oss mer om friska reaktioner efter potentiella trauman. Precis som att vi inte gör kompressioner i hjärt-lungräddning enligt riktlinjer från 1998, är det viktigt att uppdatera sig och fråga dem med mer djupgående kunskap om psykologiska reaktioner och stöd.

Myt 4

”Alla som drabbas av en svår händelse blir traumatiserade”
Det här stämmer inte. De flesta som går igenom en svår händelse såsom en olycka, en brand eller en förlust av ett barn, uppvisar krisreaktioner som är friska. Reaktionerna är alltså inte symtom på sjukdom, eller förstadier till symtom på sjukdom. De handlar om behov av att få uttrycka sin sorg, behov av praktisk hjälp och behov av trygghet och information. Att reaktionerna är friska är dock inte samma sak som att man inte lider, eller att man inte behöver någon hjälp. Man behöver få stöd, respekt och omsorg. Man behöver få känna att andra bryr sig om mig.

Med begreppet ”traumatisering” menar man att en människa påverkats mycket kraftigt psykiskt och fysiskt efter en svår händelse. Man har verkligen tagit skada. En person som är allvarligt traumatiserad kan ha svårt att ens klara att klä på sig och gå ut och handla, kan känna sig helt känslomässigt avstäng, ha stark smärta i kroppen, drömma mardrömmar och reagera mycket på ljud, synintryck eller beröring som påminner om det som skedde. Reaktionerna kan vara så kraftiga att det känns i kroppen som om det ursprungliga traumat sker igen, just nu.

Det är viktigt att den som traumatiserats får hjälp att komma till traumabehandling. Med rätt behandling kan man börja må mycket bättre, och slippa återuppleva traumat. Man kan också behöva stöd i vardagen på olika sätt, det handlar om att bygga upp trygga öar runt personen. Även när man traumatiserats allvarligt är det fullt möjligt att få ett gott liv.

Myt 5

”Det finns en speciell metod som rekommenderas för alla vid svåra händelser”
Det är lockande att tro att en enda metod kan hjälpa alla som varit med om en svår händelse, eller som drabbats av svår sorg. Drabbade kan ibland lockas med olika kurser eller snabba metoder som ska förebygga lidande. Men det är osannolikt att en enda metod någonsin kommer att vara hjälpsam för alla. Fastän flera personer var med om precis samma händelse, kommer de nämligen ha delvis olika upplevelse och olika stödbehov efteråt. Någon trodde att hen skulle dö. En annan hann inte se så mycket av händelseförloppet. En tredje person var helt ny på jobbet, har nyss genomgått en jobbig skilsmässa, och fick ett mycket starkare stresspåslag.

I dag finns fem vägledande principer med brett vetenskapligt stöd när det gäller stöd efter en potentiellt traumatiserande händelse. De finns beskrivna i en vetenskaplig artikel av Stevan Hobfoll och medarbetare. Principerna betonar vikten av att bemöta den drabbade som en kompetent person, och att i dialog med personen ta tag i akuta behov såsom t. ex. värme, mat och återförening med en familjemedlem eller vän. Den princip som har allra störst vetenskapligt stöd är att främja sociala relationer och socialt stöd. Det betyder att vi ska hjälpa människor att få vara nära för dem betydelsefulla människor vid en kris. Detta gör vi genom att t ex låna ut en telefon, hämta en stol eller ge råd om hur man kommunicerar bättre i en familj eller i en arbetsgrupp.

Hur du arbetar med krisstöd i praktiken finns beskrivet i böckerna Förenligt med liv och Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser

Myt 1

”De flesta människor drabbas av panik vid en svår händelse”
Det korta svaret är ”nej”. Om de flesta människor betedde sig helt inadekvat vid svåra händelser, skulle människan som art inte ha överlevt. Genom vår evolutionära historia har vi utvecklat känslor, reaktioner och beteenden som är hjälpsamma för att hantera det svåraste av allt.

Det lite längre svaret är att ”panik” ofta blandas samman med en snabb reaktion. Men när det börjar brinna eller någon skjuter emot en person, är det faktiskt bra att skynda sig. Beteenden som inte hjälper oss överleva finns förstås också. Här är passivitet och avvaktan ofta dominerande. Alltså att vi faktiskt väntar alldeles för länge med att evakuera vid en brand eller en orkan, väntar så länge att det sedan är för sent. Dessa beteenden är generellt vanligare då vi är i en grupp. I grupper påverkas vi starkt av vad andra gör och inte gör, i likhet med vissa andra djur som är lika oss.

Vid en svår händelse räcker det inte bara att ha en brandvarnare som fungerar eller ett lager av jodtabletter. Om vi inte förstår hur vi främjar rätt beteenden, kan vi inte rädda liv. Om de som ska hjälpa andra inte orkar psykiskt, kan samhället inte klara av det som sker. Kunskap om krisstöd kan förstås som livskunskap de allra flesta behöver ha.

Myt 2

”Små barn kan inte påverkas så mycket av svåra händelser”
Det förekommer faktiskt att man fortfarande hör att små barn ”inte kan känna smärta”, eller att det är ”tur” att de förlorade sin mamma så pass tidigt. Då kan de inte ta skada.

I dag vet vi att små barn verkligen kan ta skada av händelser såsom smärta och långvariga separationer. Men barn visar sina reaktioner på andra sätt än vuxna efter svåra händelser. De kan exempelvis förlora matlusten, lusten till ögonkontakt och joller, eller börja kissa på sig igen, trots att de klarat gå på toaletten själva förut. Ett barn kan också få ilskeutbrott eller ha koncentrationssvårigheter i skolan efter en svår händelse. Då händer det att vuxna runt omkring barnet har svårt att sätta samman svåra händelser barnet varit med om, med hur barnet mår just nu. Därför är det så viktigt att alla som arbetar med barn känner till vanliga krisreaktioner, men också något om tecken på traumatisering.

Barns utsatthet är något vi ibland upplever behov av att värja oss gentemot. Vi vill rationalisera bort barnets perspektiv, då det väcker känslor att närma sig. Men barns perspektiv är mycket viktigt, inte minst för ett framtida samhälles hälsa.

Myt 3

”Efter en svår händelse ska alla bearbeta det som skett genom debriefing”
I Sverige tror man ofta att termen "debriefing" är synonymt med "att ge krisstöd". "Vi debriefar","Man fick chans att ha en debriefing" är formuleringar som återkommer efter en svår händelse. Men sedan mer än tio år tillbaka avråder man från metoden psykologisk debriefing. Översikter bland annat i Cochrane visar att metoden inte kan motverka att man mår dåligt efter en svår händelse. I vissa fall, för vissa individer, kan det rentav öka risken för att man tar skada.

Att tala om känslor och svåra situationer i yrket är viktigt, det kan exempelvis ske via handledning eller mentorskap. Men när det handlar om situationer med extremt starka sinnesintryck, mycket stark rädsla och stress, då måste vi anpassa samtalet efter individen. Krisstöd är inte att bara be en person att berätta så mycket som möjligt om de jobbigaste detaljerna, och det är därför ett stödjande samtal såväl som behandling vid traumatisering kräver djupgående kunskap.

I dag har vi lärt oss mycket mer om vad ett gott krisstöd behöver innefatta, och vi har lärt oss mer om friska reaktioner efter potentiella trauman. Precis som att vi inte gör kompressioner i hjärt-lungräddning enligt riktlinjer från 1998, är det viktigt att uppdatera sig och fråga dem med mer djupgående kunskap om psykologiska reaktioner och stöd.

Myt 4

”Alla som drabbas av en svår händelse blir traumatiserade”
Det här stämmer inte. De flesta som går igenom en svår händelse såsom en olycka, en brand eller en förlust av ett barn, uppvisar krisreaktioner som är friska. Reaktionerna är alltså inte symtom på sjukdom, eller förstadier till symtom på sjukdom. De handlar om behov av att få uttrycka sin sorg, behov av praktisk hjälp och behov av trygghet och information. Att reaktionerna är friska är dock inte samma sak som att man inte lider, eller att man inte behöver någon hjälp. Man behöver få stöd, respekt och omsorg. Man behöver få känna att andra bryr sig om mig.

Med begreppet ”traumatisering” menar man att en människa påverkats mycket kraftigt psykiskt och fysiskt efter en svår händelse. Man har verkligen tagit skada. En person som är allvarligt traumatiserad kan ha svårt att ens klara att klä på sig och gå ut och handla, kan känna sig helt känslomässigt avstäng, ha stark smärta i kroppen, drömma mardrömmar och reagera mycket på ljud, synintryck eller beröring som påminner om det som skedde. Reaktionerna kan vara så kraftiga att det känns i kroppen som om det ursprungliga traumat sker igen, just nu.

Det är viktigt att den som traumatiserats får hjälp att komma till traumabehandling. Med rätt behandling kan man börja må mycket bättre, och slippa återuppleva traumat. Man kan också behöva stöd i vardagen på olika sätt, det handlar om att bygga upp trygga öar runt personen. Även när man traumatiserats allvarligt är det fullt möjligt att få ett gott liv.

Myt 5

”Det finns en speciell metod som rekommenderas för alla vid svåra händelser”
Det är lockande att tro att en enda metod kan hjälpa alla som varit med om en svår händelse, eller som drabbats av svår sorg. Drabbade kan ibland lockas med olika kurser eller snabba metoder som ska förebygga lidande. Men det är osannolikt att en enda metod någonsin kommer att vara hjälpsam för alla. Fastän flera personer var med om precis samma händelse, kommer de nämligen ha delvis olika upplevelse och olika stödbehov efteråt. Någon trodde att hen skulle dö. En annan hann inte se så mycket av händelseförloppet. En tredje person var helt ny på jobbet, har nyss genomgått en jobbig skilsmässa, och fick ett mycket starkare stresspåslag.

I dag finns fem vägledande principer med brett vetenskapligt stöd när det gäller stöd efter en potentiellt traumatiserande händelse. De finns beskrivna i en vetenskaplig artikel av Stevan Hobfoll och medarbetare. Principerna betonar vikten av att bemöta den drabbade som en kompetent person, och att i dialog med personen ta tag i akuta behov såsom t. ex. värme, mat och återförening med en familjemedlem eller vän. Den princip som har allra störst vetenskapligt stöd är att främja sociala relationer och socialt stöd. Det betyder att vi ska hjälpa människor att få vara nära för dem betydelsefulla människor vid en kris. Detta gör vi genom att t ex låna ut en telefon, hämta en stol eller ge råd om hur man kommunicerar bättre i en familj eller i en arbetsgrupp.

Hur du arbetar med krisstöd i praktiken finns beskrivet i böckerna Förenligt med liv och Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser

Förenligt med liv

Sara Johansson har under många år arbetat med krisstöd och har stor praktisk erfarenhet av att stödja människor i det akuta skedet efter katastrofer, i sorg och vid svår sjukdom. I Förenligt med liv får du följa med bakom kulisserna i hennes arbete.

Läs mer

Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser

Krisstöd är en grundbok i krishantering skriven för blivande och yrkesverksamma sjuksköterskor, poliser, socionomer, psykologer, läkare och andra som möter människor som drabbats av svåra händelser i sitt dagliga arbete eller vid större olyckor och katastrofer. Med levande och konkreta exempel beskriver Sara Hedrenius och Sara Johansson hur man arbetar med Psykologisk första hjälp för att stärka människors motståndskraft.

Läs mer