Gå till innehåll
Din webbläsare (Internet Explorer) är föråldrad. Uppdatera webbläsaren för en bättre och säkrare upplevelse.

”Man kommer långt med att lyssna och validera personens tankar, känslor och erfarenheter i stunden”

Anna Lagerblad och Ullakarin Nyberg har skrivit Den livsfarliga tystnaden och svarar här på några frågor utifrån boken.

Anna Lagerblad och Ullakarin Nyberg. Foto: Anna Drvnik

Vad tar ni med er från männens berättelser i boken?
Anna: Att traditionella mansnormer fortfarande – år 2025 – påverkar många män som drabbas av psykisk ohälsa. Männen som intervjuas i boken har olika åldrar, olika bakgrund och olika erfarenheter. Men som en röd tråd genom alla berättelserna går seglivade och djupt rotade manlighetsnormer, vilka gjort att männen känt skam, tystnat och dragit sig undan när de drabbats av psykiska svårigheter. 

Ullakarin: Att män har samma hjälpbehov som kvinnor men att de uttrycker det på ett annat sätt som är svårare för omgivningen att förstå. För att hjälpa männen måste vi hitta ett sätt att nå fram som utgår från deras behov, både som professionella och medmänniskor. Jag är övertygad om att små skillnader i arbetssätt och bemötande kan göra stor skillnad för män som mår psykiskt dåligt och det känns hoppfullt tycker jag.

Anna: Det har känts hedrande att få förtroendet att agera språkrör för de här männen och därigenom få bidra till att bryta tystnaden kring mäns psykiska ohälsa och ökade suicidrisk. Förhoppningen med boken är att öppna upp för ett samtal kring de här faktiskt livsviktiga frågorna.

Hur kan jag i min profession bli bättre på att fånga upp män som mår dåligt? 
Anna: 
Viktigast är nog att vara medveten om att traditionella mansnormer fortfarande kan göra att män maskerar sin psykiska ohälsa och in i det längsta försöker hantera lidandet på egen hand. När män väl söker vård behöver vi våga fråga vidare och inte nöja oss med svepande svar som ”jag mår väl okej…”.  För att minska den skam som många män bär på kan det också vara hjälpsamt att lyfta fram fakta som att depression är ett sjukdomstillstånd som drabbar var femte person. Eller att en av tre drabbas av en panikattack någon gång i livet – vilket är extremt obehagligt men helt ofarligt. Sådan information kan ha en viktig normaliserande funktion och öppna upp för fördjupande samtal. 

Ullakarin: Genom att bredda samtalet så att det fokuserar både på de problem som finns och mannens expertis kring sig själv och sin situation kan man skapa den balans som behövs för att mannen ska våga öppna upp. Vår bok innehåller många tips och råd kring hur man kan formulera sig när man möter en man som skäms över sin situation och har svårt att prata om hur han egentligen mår.

Vilket är ert viktigaste råd när en man väl börjar berätta?
Anna: Att sitta kvar och lyssna. Det är lätt att som närstående eller vårdpersonal få impulsen att genast börja problemlösa, men man kommer långt med att bara lyssna och validera personens tankar, känslor och erfarenheter i stunden. Tyvärr vittnar en hel del av männen i boken om hur omgivningen istället blivit obekväm och dragit sig undan de få gånger männen faktiskt tagit mod till sig och gläntat på dörren till sitt inre. De har då ofta mötts av en ”ryck-upp-dig-mentalitet” som gått ut på att de som män ska bita ihop, inte känna efter så mycket utan ta en promenad för att komma på bättre tankar. Efter att ha blivit bemött på det sättet öppnar man kanske inte upp igen utan backar tillbaka in i tystnaden och ensamheten.

Ullakarin: Gör allt som går för att underlätta berättelsen. Man kan behöva ställa följdfrågor, ge förslag på formuleringar, upprepa och sammanfatta för att försäkra sig om att man har förstått rätt. Det är viktigt att visa på alla sätt man kan att man tar lidandet på allvar, exempelvis genom att bekräfta de känslor som mannen ger uttryck för. Jag använder mig av humor när det passar, eftersom det kan vara ett sätt att gå in och ut ur lidandet. Ingen orkar prata enbart om problem och svårigheter.

Vilken förändring i samhället skulle ni vilja se för att komma till rätta med detta?
Anna: Redan från späd ålder tränas flickor att reflektera över och sätta ord på både sitt eget och andras mående. Pojkar lär sig inte det på samma sätt. Här behövs verkligen en förändring. Även pojkar behöver uppmuntras att sätta ord på sina känslor och söka stöd när de känner sig ledsnad eller rädda. Det är en viktig skyddsfaktor mot psykisk ohälsa och det förebyggande arbetet måste börja tidigt.

Språket fungerar ju som en budbärare mellan vår inre värld – som emellanåt kan vara full av lidande – och den yttre världen, som skulle kunna erbjuda stöd och hjälp. Utan orden går budskapet inte fram. Risken är då att tysta och ordlösa män lämnas ensamma med en känslomässig tryckkokare som till slut riskerar att explodera eftersom locket aldrig lyfts av – medan deras närstående inte förstår vad som pågår.

Ullakarin: Jag skulle önska att alla barn fick lära sig att acceptera både önskade och oönskade känslor. Det ger trygghet att veta att det som känns svårt i stunden går över och att det finns ett värde i att inte lägga en massa energi på att försöka avlägsna lidande.

Vad tar ni med er från männens berättelser i boken?
Anna: Att traditionella mansnormer fortfarande – år 2025 – påverkar många män som drabbas av psykisk ohälsa. Männen som intervjuas i boken har olika åldrar, olika bakgrund och olika erfarenheter. Men som en röd tråd genom alla berättelserna går seglivade och djupt rotade manlighetsnormer, vilka gjort att männen känt skam, tystnat och dragit sig undan när de drabbats av psykiska svårigheter. 

Ullakarin: Att män har samma hjälpbehov som kvinnor men att de uttrycker det på ett annat sätt som är svårare för omgivningen att förstå. För att hjälpa männen måste vi hitta ett sätt att nå fram som utgår från deras behov, både som professionella och medmänniskor. Jag är övertygad om att små skillnader i arbetssätt och bemötande kan göra stor skillnad för män som mår psykiskt dåligt och det känns hoppfullt tycker jag.

Anna: Det har känts hedrande att få förtroendet att agera språkrör för de här männen och därigenom få bidra till att bryta tystnaden kring mäns psykiska ohälsa och ökade suicidrisk. Förhoppningen med boken är att öppna upp för ett samtal kring de här faktiskt livsviktiga frågorna.

Hur kan jag i min profession bli bättre på att fånga upp män som mår dåligt? 
Anna: 
Viktigast är nog att vara medveten om att traditionella mansnormer fortfarande kan göra att män maskerar sin psykiska ohälsa och in i det längsta försöker hantera lidandet på egen hand. När män väl söker vård behöver vi våga fråga vidare och inte nöja oss med svepande svar som ”jag mår väl okej…”.  För att minska den skam som många män bär på kan det också vara hjälpsamt att lyfta fram fakta som att depression är ett sjukdomstillstånd som drabbar var femte person. Eller att en av tre drabbas av en panikattack någon gång i livet – vilket är extremt obehagligt men helt ofarligt. Sådan information kan ha en viktig normaliserande funktion och öppna upp för fördjupande samtal. 

Ullakarin: Genom att bredda samtalet så att det fokuserar både på de problem som finns och mannens expertis kring sig själv och sin situation kan man skapa den balans som behövs för att mannen ska våga öppna upp. Vår bok innehåller många tips och råd kring hur man kan formulera sig när man möter en man som skäms över sin situation och har svårt att prata om hur han egentligen mår.

Vilket är ert viktigaste råd när en man väl börjar berätta?
Anna: Att sitta kvar och lyssna. Det är lätt att som närstående eller vårdpersonal få impulsen att genast börja problemlösa, men man kommer långt med att bara lyssna och validera personens tankar, känslor och erfarenheter i stunden. Tyvärr vittnar en hel del av männen i boken om hur omgivningen istället blivit obekväm och dragit sig undan de få gånger männen faktiskt tagit mod till sig och gläntat på dörren till sitt inre. De har då ofta mötts av en ”ryck-upp-dig-mentalitet” som gått ut på att de som män ska bita ihop, inte känna efter så mycket utan ta en promenad för att komma på bättre tankar. Efter att ha blivit bemött på det sättet öppnar man kanske inte upp igen utan backar tillbaka in i tystnaden och ensamheten.

Ullakarin: Gör allt som går för att underlätta berättelsen. Man kan behöva ställa följdfrågor, ge förslag på formuleringar, upprepa och sammanfatta för att försäkra sig om att man har förstått rätt. Det är viktigt att visa på alla sätt man kan att man tar lidandet på allvar, exempelvis genom att bekräfta de känslor som mannen ger uttryck för. Jag använder mig av humor när det passar, eftersom det kan vara ett sätt att gå in och ut ur lidandet. Ingen orkar prata enbart om problem och svårigheter.

Vilken förändring i samhället skulle ni vilja se för att komma till rätta med detta?
Anna: Redan från späd ålder tränas flickor att reflektera över och sätta ord på både sitt eget och andras mående. Pojkar lär sig inte det på samma sätt. Här behövs verkligen en förändring. Även pojkar behöver uppmuntras att sätta ord på sina känslor och söka stöd när de känner sig ledsnad eller rädda. Det är en viktig skyddsfaktor mot psykisk ohälsa och det förebyggande arbetet måste börja tidigt.

Språket fungerar ju som en budbärare mellan vår inre värld – som emellanåt kan vara full av lidande – och den yttre världen, som skulle kunna erbjuda stöd och hjälp. Utan orden går budskapet inte fram. Risken är då att tysta och ordlösa män lämnas ensamma med en känslomässig tryckkokare som till slut riskerar att explodera eftersom locket aldrig lyfts av – medan deras närstående inte förstår vad som pågår.

Ullakarin: Jag skulle önska att alla barn fick lära sig att acceptera både önskade och oönskade känslor. Det ger trygghet att veta att det som känns svårt i stunden går över och att det finns ett värde i att inte lägga en massa energi på att försöka avlägsna lidande.

Den livsfarliga tystnaden

I Den livsfarliga tystnaden berättar tolv män för journalisten och psykologen Anna Lagerblad om sina erfarenheter av psykisk ohälsa, psykisk sjukdom och närhet till självmord. Intervjuerna varvas med kunskap från suicidforskaren och psykiatern Ullakarin Nyberg.

Läs mer