”Det mest grundläggande verktyget är att använda sina värderingar som kompass”

Undertiteln på boken är ”Analys, självreglering och kommunikation” i svåra samtal. Hur kan analys förändra sättet som socialarbetare arbetar på?
Svåra samtal är vanliga i det sociala arbetet. Vi möter ständigt människor i kris, och därmed starka känslor som ilska, sorg och frustration. De här situationerna kan fungera som triggers – inte bara för klienten, utan också för oss själva. Det här ser vi tydligt i boken när vår fiktiva socialarbetare Marie möter klienten Martin; hennes egen stress och inlärda reaktionsmönster, som triggas av hans ilska, gör att hon till slut tappar kontrollen och så skapas en konflikt.

Grundläggande handlar det om att en trigger sätter i gång en hel kedja av tankar och känslor som i sin tur påverkar vårt beteende, hur vi agerar. Beteendeanalysen är den ”karta” som vi behöver för att förstå vad som händer, både i oss själva och i den vi möter. Den största förändringen för Marie i boken sker när hon använder beteendeanalysen på sig själv. Hon frågar sig: Varför reagerade jag så starkt på Martins ilska? Hon upptäcker att hans höjda röst var en trigger som aktiverade hennes egna inlärda reaktioner från en uppväxt med en oförutsägbar pappa.

Det här synsättet flyttar oss från att vara reaktiva till att bli genuint analytiska. När vi börjar förstå beteenden, öppnar det för verklig empati och mer träffsäkra insatser.

Kan ni ge exempel på hur en socialarbetare kan arbeta med självreglering och kommunikation?
Självreglering handlar i praktiken om att kunna hantera den där första, automatiska reaktionen på triggern. Det är att hitta sitt inre ankare. Det kan vara så enkelt som att notera sin egen reaktion – ”nu stiger min puls” eller ”nu spänner jag käkarna” – och medvetet ta ett djupt andetag. Den lilla pausen skapar ett handlingsutrymme där vi hinner välja hur vi vill svara, i stället för att bara reagera på impuls.

När vi väl har det lugnet kan vi sedan kommunicera mer medvetet. Ett exempel från boken är när Marie senare möter en hel familj (familjen Söderström) och pappan Andreas exploderar och slår näven i bordet. Den Marie som övat på analys och självreglering kan behålla sitt lugn. Hon noterar att hon reagerar, andas och så använder hon en medveten kommunikationsteknik: hon validerar känslan (”Det finns mycket frustration här ... ”) samtidigt som hon sätter en tydlig gräns för samtalet (”... för att vi ska kunna använda vår tid ... behöver vi hålla en lugn ton”).

Självregleringen är alltså den inre förmågan att hantera vår egen reaktionskedja, vilket i sin tur gör den yttre, professionella kommunikationen mer hanterbar och fungerande.

Stress och självreglering beskrivs som viktiga teman. Vilka strategier från KBT och ACT anser ni är mest användbara för socialarbetare i en pressad vardag – och varför?
Socialt arbete är ett yrke där man ständigt exponeras för andras lidande. Risken för utmattning och sekundärtraumatisering är hög. De mest användbara strategierna är därför de som inte kräver extra tid, utan som är inre förhållningssätt. Vi lyfter fram flera i boken, men låt oss se särskilt på strategierna från ACT (Acceptance and Commitment Therapy).

Det första och mest grundläggande verktyget är att använda sina värderingar som kompass. I en pressad vardag är det lätt att tappa riktningen. Att ha arbetat med sina värderingar, veta vad man står för i sin roll som socialarbetare, gör det enklare att i stunden stanna upp och fråga sig: ”Vem vill jag vara i just det här mötet?”. Det hjälper oss att agera medvetet. Ett konkret exempel: Om mitt värde är ”respekt”, kanske jag väljer att lyssna i fem sekunder till i stället för att avbryta, även om jag har bråttom. Det skapar mening och också ofta kontakt.

För det andra, defusion, som innebär att skapa distans till sina tankar. I boken har Marie en stark inre kritiker. Hon får återkommande tanken ”Jag är en dålig socialarbetare”. I stället för att försöka argumentera mot den tanken, handlar defusion om att se den för vad den är: bara ord, inte en sanning. Marie lär sig att lägga till: ”Jag har en tanke att ... ” före tanken ”jag är en dålig socialarbetare”. Det skapar en befriande distans som gör att tanken tappar makten över henne.

Slutligen finns förhållningssättet självmedkänsla från compassionfokuserad terapi. Många av oss drivs av en inre piska i tron att vi måste vara hårda mot oss själva för att prestera. Men den självkritiken skapar ofta bara mer stress. Självmedkänsla är motsatsen: att konkret möta sin egen otillräcklighet med samma vänlighet som vi skulle möta en god vän. Det är inte att sänka kraven, utan att ge sig själv det stöd som behövs för att orka vara hållbar i längden.

Precis som Marie arbetar medvetet med de här verktygen så kan du och jag också göra det. Sammantaget skapar det mer balans på insidan, vilket tar sig uttryck i lugn i kommunikationen med dem vi möter.

Den tredje delen av boken betonar samtalets struktur och hur relationer påverkar dialogen. Hur kan socialarbetare bli mer medvetna om språkets roll när de hanterar motstånd och svåra samtal?
Det handlar om att förstå att språket aldrig är neutralt. Orden vi väljer, såväl de vi säger och skriver som de vi hör, är kopplade till associationer och skapar själva relationen. Ett byråkratiskt ord, till exempel ”utredning” eller ”orosanmälan”, kan för klienten betyda ”anklagelse” eller ”hot”. Det triggar omedelbart försvar. I boken lär sig Marie att medvetet välja andra ord (”Vi har fått information ...” eller ”Jag vill förstå er situation ...”) som bjuder in till samarbete i stället för att skapa distans.

För det andra är det lätt hänt att motstånd är något vi själva skapar. Det uppstår ofta ur en ”rättningsreflex”, som fungerar som en välmenande impuls att vilja ”rätta till” klienten, att argumentera för en förändring. När vi gör det riskerar vi att hamna i en ”ordduell”.

Medvetenhet är därför att lyssna efter signaler på hur vårt språk tas emot. Det handlar om kroppsspråk, minspel men också om hur vi ger uttryck för det vi i boken kallas ambivalensen, eller våra argument för att förändra eller inte. När pappan Andreas visar motstånd mot att prata om sitt drickande i boken, undviker Marie till exempel att argumentera. I stället ”rullar” hon med motståndet, validerar hans känsla och kopplar samtalet till det hon vet är viktigt för honom, nämligen hans värdering om att vara en bra pappa. När språket flyttas från problemet (alkoholen) till värderingen (att vara en trygg pappa), avväpnar det motståndet och öppnar för en helt annan typ av samtal.

Intervjun genomfördes i november 2025.