Om boken:
"Det är en blandning av poesi och prosa, minnesfragment och omtagningar som böljar genom tidsplanen. Det må låta både flummigt och navelskådande men sanningen är att det här är en fantastiskt rolig bok. Cecilia Hansson skriver om mänskligt tillblivande och varande med stor insikt och humor."
Kommunalarbetaren
"när jag efter en stunds läsning vänjer mig vid den okonventionella gestaltningen av tid tycker jag bara att den är underbar. Det upplösta berättandet blir kongenialt med en genomsyrande frihetslängtan – all sorg och glädje i livet pågår på sätt och vis samtidigt, i mönster som ristas in i psyket för alltid."
Dagens Nyheter
”Cecilia Hansson både vill och vågar ta sig dit där det bränner eller brände som mest. /…/ Litteratur kan vara en användbar och verkningsfull praktik för studier i hjärtats innersta. Och Cecilia Hansson har med sin språkliga energi en ovanligt stor talang att göra detta allmängiltigt.”
Svenska Dagbladet
"... en luftig tidsoch tankeresa om kärlek, drömmar, litteratur och hur vi formas till den människa vi blir. /../ Och språket, ja detta underbara språk bär Au pair långt.”
Borås Tidning
En kvinnlig poet mitt i livet skriver en bok om att som nittonåring arbeta som au pair i Wien och bli förälskad i sin tysklärare. En ungdomlig pinsamhet, ett ingenting i livets flöde? Eller?
Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien – hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde – eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?
Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.
Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var nitton. En man i solglasögon. Är det han? Och har vi inte lärt oss – av böcker som I Love Dick – att en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria?
"Det märks att Cecilia Hansson är poet, för hon snubblar aldrig när hon med sin avrundade, precisa stil fångar ögonblicket i den ständigt strömmande, drömska tiden. Hon vet vem hon är och hon vet vem hon var. Det är vackert och befriande att läsa."
Gotlands Tidningar
"Hennes prosa går i närkamp med livet, undersöker förhållandet mellan längtan och kreativitet. En växling mellan föräldralivet, den första stora kärleken och en känsla av uppbrott. En mycket vacker bok."
Bäst just nu, Nöjesguiden
”ju längre jag läser, och framför allt i efterhand, inser jag att jag faktiskt är riktigt förtjust i Hanssons hanterande av tropen. Det finns en diskret men skälmsk självdistans invävd i texten, en lekfullhet som jag uppskattar /…/ Efteråt har jag, mot alla mina förväntningar, känslan av att ha läst något jag aldrig läst förut. Det, om något, är ett tecken på ett lyckat konstnärligt projekt.”
Expressen
”Den duktiga flickans första kapitala misslyckande sker på flera fronter i Hanssons memoar. /…/ Det som får mig att ta ”Au pair” till mitt hjärta är inte hur detta nederlag ältas, utan hur det fortsatta ältandet, och skammen över detsamma, blir ett misslyckande i sig. Något som den litterära framställningen förstås kullkastar genom sitt återerövrande. Det är relevant och komplext.”
Sydsvenskan
”Det finns ögonblick av ett slags dov livsinsikt i Hanssons bok, då den korthuggna, medvetet lakoniska prosan ångar av en epifanisk sorg. När bokens ömsinta eller målmedvetna uppmärksamhet mot det mänskligt och sårbart prosaiska skapar en täthet som bär.”
Göteborgs-Posten
”Au pair är en undersökning av det som aldrig blev - och det som ändå blev. Skriven i korta, precisa fragment. /…/ Att dessutom få sagt något om vem man var och vem man är, lämna öppet för läsaren att fylla i sig själv på de tomma ytorna och komma fram till ett svar som inte blir platt - det är en bedrift.”
Kulturnytt i P1
