Levande och döda

Om boken

Levande och döda börjar med ett stort antal mänskliga kroppar uppradade längs väggen i en gympasal. Det stinker i värmen, uppsvällda tår sticker ut under lakanen »som tjocka stumpar ingefära«. Det är 1980, platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot regimen har just mördats av militären i en massaker. I massan av dödade unga människor vandrar en pojke, Dong-ho, omkring. Han letar efter sin vän. När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och vad händer med själen hos den kropp som slutar leva?

I en serie länkade episoder som rör sig från 1980 fram till vår tid, gör berättaren nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den.

Med Levande och döda introduceras den mångfaldigt prisbelönta Han Kang på svenska. Hennes roman är ett stilistiskt mästerverk vars klara skönhet kontrasterar mot den brutala materian. Liksom en Primo Levi eller en Solsjenitsyn, tar hon sig an den stora och svåra frågan om människors handlingar, deras potential för grymhet och ömhet.

Han Kang är född i Kwangju, Sydkorea och flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare inträffade i hennes forna hemstad den massaker som Levande och döda behandlar. Hon debuterade som författare 1993. 2007 kom Vegetarianen, den kortroman som blev hennes genombrott utanför Sydkorea och 2016 belönades med Internationella Man Booker-priset.

En av världens bästa författare just nu. Vilken lycka därför att Han Kang introduceras på svenska i dagarna. (…) Han Kang är en sådan författare som på samma gång kan skriva med ett materiellt och spirituellt perspektiv. Vid det blodstänkta gingkoträdet utanför provinskontoret svävar andarna från de som dött i klasskampen. Det är obehagligt och vackert på samma gång.

Rasmus Landström, Dagens ETC

['Levande och döda'] får läsaren att öppna ögonen för andra världar. Man vill veta mer, bredda sin kunskap, tränga djupare in. Kort sagt: man vill inte att boken ska ta slut. /…/ Det är en, i alla avseenden, hisnande läsning. /…/ I Han Kangs komplexa människovärld flyter allt samman: liv, död, klass, genus. Och inget får överrösta det andra. Det är enastående.

Anders Sjögren, Västerbottens-Kuriren

Berättelsen är i det närmaste outhärdligt hemsk, men skriven på så vacker prosa, med sådan inlevelse, att det omöjligt går att lägga den ifrån sig. Det är en bok att läsa och läsa om.

Maria Hamberg, Dala-demokraten

Brutalt vacker skildring av nationellt trauma”
”Gripande är ett svårt ord, lite sött och violett, som om man konsumerade en skildring för att föras bort. Men jag tror det är närmast ändå. Den här romanen är, förutom språkligt oerhört säker (bara att välja ordet nobel för hur en lindad och gravsatt kropp blir värdesatt av den omsorg som visas den) djupt gripande. Det var länge sedan jag läste om så mycket kärlek.

Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna

Det är en känslomässig erfarenhet, att läsa Han Kang. Hon är också poet, och skriver sin roman okonventionellt, på en hårtslående rytm, men med ett behärskat ursinne. Hon påminner om att författarens uppgift kan bestå i att ge uttryck för en rättskänsla. Det här är ett sällsynt lyckat möte mellan dokumentären och fiktionen. (…) På så sätt kan du läsa Han Kang som en författare som uträttar lika storslagna saker som Primo Levi och Aleksijevitj. Det vill säga, skapar en litteratur som dokumenterar verkligt material och samtidigt visar oss vad en människa är.

Björn Kohlström, Jönköpings-posten

En inlevelsefull, tät fiktion som vill återupprätta människorna, levande som döda. De talar, de minns och våldets efterverkningar blir deras egen berättelse. (...) Levande och döda är en tung liten roman, en mångbottnad berättelse som vackert och oroande skildrar hur övergrepp fräter sönder människors liv.

Andreas Norman, Sydsvenskan

Blytungt av Bookerprisvinnaren”
”Det som gör texten blytung och stark är de närmast filmiskt återgivna episoder som hänger samman med själva upproret. (…) Den sista historien är en monolog. Där är tonträffen total och närmast hjärtskärande.

Dan Sjögren, Arbetarbladet

De döda och de levande är lika närvarande i romanen. Rösterna tystnar inte bara för att livet flyr kroppen. Tonen är poetisk, trots att Han Kang ofta skildrar fruktansvärda syner och en påträngande kroppslighet /…/ Även i skildringen av de blodiga konsekvenserna av regimens brutalitet finns poesi.

Kristian Ekenberg, Norrtelje Tidning

De där ögonblicken när en roman fullständigt naglar fast en. En bok som får en att inse att en människa inte bara är sin kropp. Döda kan leva.

Jan Gradvall, Di Weekend

Texten blir en väv av röster, berättelser, tidslager och minnen, som är fullständigt omöjliga att inte beröras av. Han behärskar också förmågan att gestalta sorgens poetiska tillstånd och närvaro, vilket på ett underligt vis gör vistelsen i denna smärtsamma bok vacker.

Felicia Stenroth, Smålandsposten

Ett sydkoreanskt mästerstycke – av en Man Booker International Prize-belönad författare – som består av sju sammanhörande berättelser, om människans avgrundsdjupa grymhet.

Litteraturtoppen.se, plats 16

Ett samtal som vi sällan hör båda sidor av: de levande talar till de döda, och de döda svarar.

SUNDAY TELEGRAPH