Klienten: Han (exet) ringde i helgen och ville prata om jul. Han har ingen familj direkt, och han undrade om inte vi kunde ses på julafton. (tittar på terapeuten)

Terapeuten: Och vad vill du?

Klienten: (rycker på axlarna) Vet inte, jag vet ju att jag måste sluta träffa honom, men jag tycker ju synd om honom också. (tittar på terapeuten)

Terapeuten: (får ett påslag, ord är på väg, lyckas hejda sig, känner sig hård och oempatisk, minns handledningen, andas, sätter ner båda fötterna i golvet, hittar lite lugn och vänligt intresse inom sig och nickar lite bara)

Klienten: Jag vet ju att jag borde säga bara nej till allt!

Terapeuten: Borde? Säger vem? Och vad vill du?

Klienten: (lite arg röst) Det var ju du som tyckte jag skulle polisanmäla honom, och nu säger du att jag ska fira jul med honom!

Terapeuten: Jag minns, och jag är ledsen, jag tog liksom över där utan att egentligen veta vad du känner och vill.

Klienten: Men vad tycker du då?

Terapeuten: Jag sitter mest och undrar vad du tycker. Hur är det när jag inte tycker saker utan i stället frågar vad du vill?

Klienten: (tårar stiger i ögonen) Det känns som att du inte bryr dig.

Terapeuten: (kämpar med en stark impuls att ta över, ta hand om, styra upp, ordna, lägga tillrätta, göra allt bra … andas igen, hittar sorg som är tung men lugn) Som att jag lämnar dig att lösa det ensam?

Klienten: (nickar ledset och ser ner)

Terapeuten: Jag förstår det, du har fått lösa mycket svårt i ditt liv alldeles ensam. Kan du tro på att jag bryr mig om vad du vill och behöver?

Klienten: (tittar hastigt bort, sedan tillbaka, ler lite försiktigt) Kanske det …

Terapeuten: Men frågan är – bryr du dig om vad du vill?

Läs mer ur boken här.