”Svårt få syn på sin förråelse eftersom man är säker på att felet ligger hos alla andra”

Hur kan faktorer som känslor av vanmakt, omsorgströtthet och moralisk stress få människor som arbetar inom välfärdsyrken att handla ont, trots att de vill väl?
Man kan bli så vanmäktig, omsorgstrött och moraliskt stressad att man inte står ut. Därför kan man försöka skydda sig själv genom att göra sig hård och likgiltig. Det gamla nordiska ordet ”förråelse” betyder att göra sig rå. Förråelsen kan förstås som en extrem variant av robusthet på så vis att man försöker stå ut med ett outhärdligt psykiskt slitage.

Risken för förråelse är som störst om man skäms över att inte orka vara så omtänksam och hjälpsam som man brukar vara eller som andra behöver att man är. Skammen kan skapa ett behov av att använda förråelse som en copingstrategi, så att man slipper tänka sina tankar och känna sina känslor. Förråelse är alltså ett sätt att försöka ta hand om sig själv. Tyvärr är konsekvensen att man blir irriterad på och likgiltig inför andra.

Förråelse kan ta sig många olika uttryck. Vilka olika kategorier av förråelse finns det?
Till en början la jag märke till den synliga förråelsen hos mig själv och andra professionella inom välfärden. När man inte står ut med sina vanmaktskänslor kan man trycka undan dem genom att bli arg och irriterad på andra. Förråelsen är som synligast när man skäller ut och gör parodier på andra, avvisar dem, misstror dem eller utövar fysisk makt. Irritation och aggression märks – för andra. Det är mycket svårt att själv få syn på sin förråelse eftersom man är så säker på att felen ligger hos alla andra än en själv.

Med tiden har jag blivit mer intresserad av den stillsamma förråelsen, det vill säga att man undviker att känna hur psykiskt sliten man är genom att göra sig likgiltig och ge upp i förväg. Man kan övertyga sig själv om att ”vi har testat allt och inget fungerar”, ”så ser villkoren ut” och ”vi måste ju spara”. Man kan bli uppgiven och censurera sig själv. Den här förråelsen är svårare att få upp ögonen för eftersom den yttrar sig som tystnad och bristande engagemang.

Förråelse kan kamoufleras genom överdrivet positiva berättelser om sig själv. Genom dold förråelse kan man slippa känna det psykiska slitaget genom att inbilla sig att man är felfri, inte har några problem, inte känner sig sliten och inte behöver någon styrning eller ledning. Det kan vara svårt för andra att genomskåda att det inte kan stämma att man aldrig misslyckas, aldrig tvivlar och aldrig behöver hjälp.

Din bok innehåller hjärtskärande berättelser om olika sorters kränkningar, men du skriver också om lösningar och visar att även svårlösta problem som förråade kulturer går att komma till rätta med. Kan du ge några exempel på lösningar?
Första steget är mentalisering. När man ser tecken på förråelse hos andra har man ett ansvar för att förstå vad den beror på: Varför är det nödvändigt för dem att reagera med irritation, uppgivenhet eller berättelser om att vara felfria? Vilket ansamlat psykiskt slitage har gjort att förråelsen blivit nödvändig? Och vilken hjälp behövs?

Det krävs olika lösningar beroende på vilka orsakerna är. Om förråelsen beror på omsorgströtthet handlar lösningarna om omsorg. Det kan vara medkänsla, egenomsorg, fiskarbänken, lägereldsmetoden eller omsorg från kollegor. Om förråelsen beror på moralisk stress handlar lösningarna om att förändra de arbetsvillkor som hindrar en från att utföra sitt arbete på ett bra sätt. Det kan behövas slack i organisationen och att pseudoarbetet minskas. Om förråelsen beror på utmattning handlar lösningarna om återhämtning. Om förråelsen beror på vanmaktskänslor över andras beteende handlar lösningarna om perspektivbyte som metod, eftersom förståelse är ett sunt sätt att lindra vanmaktskänslor.

Det kan vara svårt att förändra en förråad kultur. Men det är viktigt för mig att säga att det finns lösningar på de problem som kan leda till förråelse. Det går att undvika kränkningar och svek.

När den första utgåvan av boken kom ut i Danmark 2013 skapade den stor debatt. Vad var det som var så kontroversiellt?
År 2013 var det kontroversiellt att prata om fel och problem i Danmark. Det positiva tänkandet var populärare än någonsin och det rådde en hoppfull tro på att allt skulle bli bättre, så länge vi bara pratade om det goda arbetet. Därför passade det sig inte att jag ville prata om kränkningar, svek och förråelse. Men jag kunde inte se hur problemen skulle lösas genom att vi inte pratade om dem. Den första utgåvan av boken handlade därför om att bryta tabut om förråelse bland professionella.

Med åren växte det fram en gemensam förståelse av att vi måste ta itu med vanmaktskänslor, omsorgströtthet och moralisk stress bland medarbetare och chefer. Då blev det möjligt att prata om förråelse som en copingstrategi som används när man är så sliten att man inte längre står ut. Senare växte en gemensam förståelse fram kring att psykologisk trygghet var ett sätt att få fram problemen i ljuset. Då gick det lättare att prata om risken för förråelse – och med tiden blev det inte alls lika kontroversiellt. Eftersom tabut hade brutits kunde jag skriva om boken, göra den mer relevant för andra nordiska länder och vara med och peka på lösningar.

Intervjun genomfördes i april 2025.