Dödsramsan

I det svaga månljuset såg jag konturerna av en stor man sitta i fåtöljen framför teven. Han vände långsamt sitt ansikte mot mig och tryckte upp sina glasögon på näsan. Det var mannen jag sett på toaletten förut. Jag rusade ut i hallen, fick på mig skorna och flydde ut i trapphuset. Hissdörrarna öppnades. Den grå kvinnan med det smutsiga nattlinnet stod där inne nu också, trots att det var mitt i natten. Jag tog trapporna istället. Sprang vinglande ner för dem, nära att falla huvudstupa. Väl ute ur huset blickade jag mot sandlådan där den lilla flickan med pyjamas satt och stirrade på mig. Jag vände undan blicken och gick en vid båge runt lekplatsen, bort till gatan.

En dag försvinner Doris Kowalskis pappa. Han går ut på isen en tidig morgon och syns aldrig till igen. Fem år senare är Doris 13 år och ingen i hela världen verkar längre vilja ta reda på vad som hände honom. Hennes mamma bestämmer till och med att han ska dödförklaras. Med hjälp av en särskild dödsramsa och en levande orm, försöker Doris och kompisen Tindra få kontakt med pappa en sista gång. Om han faktiskt är död kanske de kan nå honom på andra sidan. Men de slarvar med ritualen och den fungerar inte alls som de tänkt sig. I stället börjar Doris se döda människor överallt. En liten flicka dyker upp på lekplatsen vid Doris hus, i hissen står en kvinna med smutsigt nattlinne och i vardagsrummet sitter vålnaden av en surmulen poliskommissarie och lyssnar på klassisk musik. Kanske kan han hjälpa Doris att ta reda på vad som hände med pappan.

Högt tempo och oförglömliga karaktärer i en berättelse om att säga farväl, släppa taget och gå vidare.