Det finns ett första album, en början på allt, där jag ligger svartvit och sparkar på sängöverkast och mjuka filtar. Storögd, liksom uppfordrande, ser jag på världen. Sida efter sida, från famn till famn, i solgata och slagskugga … Mamma var vacker som en filmstjärna, hennes händer så mjuka och varma. Och pappa med våtkammad Elvislugg. Hans goda mockajacka luktade piptobak, trygghet, värme.
I En liten konstnär berättar Lars Lerin i ord och bild om sin uppväxt i det värmländska samhället Munkfors och om den slingriga vägen till vuxenlivet. Om upptäckten att det var pojkar han förälskade sig i. Det är en stark, osminkad skildring av en tid som inte tålde några avvikelser. Jag var pojke och skulle spela fotboll. Måste gömma mig bakom skolhuset för att det inte skulle synas att jag hoppade hopprep, hage, snodd … Samtidens normer förblindade. Det var i kärlek som mina föräldrar försökte omskapa mig. Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek.
