Gellert Tamas bok ”De apatiska – om makt, myter och manipulation” blev en av 2009 års mest omtalade böcker.
Recensionerna var mycket positiva; ” De apatiska är inget mindre än ett storverk.”(Sydsvenskan), ”Den mest upprörande bok jag läst på år och dag”, (Helsingborgs Dagblad) ”Ett av efterkrigstidens viktigaste reportage” (Dagens Nyheter) var några av många lovord.
Boken väckte många starka reaktioner: ”Jag känner en stor skam”, förklarade socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin (SR 091017) ”Tamas kritik är på flera punkter välgrundad och motiverad”, konstaterade Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson om kritiken mot den egna tidningens bevakning. (SvD 091011) ”Dom händelserna som beskrivs i boken har jag ingen anledning att gå emot. Det var ju precis det som hände” konstaterade Migrationsverkets rättschef, Mikael Ribbenvik (Svt Debatt 091006).
Inte helt oväntat fick Tamas också kritik från några av dem som skildras i boken samt av några enskilda debattörer. En handfull personer hävdade att boken innehöll faktafel.
Här följer en genomgång av de påstådda faktafelen – och vad som står i boken.
Lise Tamm
Åklagaren Lise Tamm, som beslöt att inleda förundersökningar mot tre familjer med apatiska barn, anklagade Tamas (DN 091102) för att konsekvent ha felciterat henne genom ”systematiska förvrängningar och förfalskningar”.
Trots detta gav Tamm endast ett exempel på dessa påstått felaktiga citat.
Här återges därför samtliga citat av Tamm i boken följt av en ordagrann utskrift från Tamas intervju med Tamm, gjord 070530.
Sammanställningen visar att samtliga citat med Tamm är helt korrekt, ordagrant återgivna.
För att underlätta en jämförelse är Tamms citat är understrukna i såväl boktexten som i utskriften av intervjun. I ett av citaten har ordföljden ändrats något i boken för att anpassa talspråk till skriven svenska.
Påstående 1: Tamm hävdade att Tamas, på sidan 587, ”klippt” in ett felaktigt svar från henne. Tamm skriver: ”Det låter som om vi har en dialog men Tamas har klippt ihop olika citat från intervjun som inte alls följer på varandra.”
En jämförelse mellan boken och utskriften av intervjun visar att Tamas, utan citationstecken, korrekt sammanfattat sin fråga och därefter ordagrant citerat Tamms svar.
Vad står i boken 1: ”De apatiska” sid 587
Jag frågar åklagaren Lise Tamm om hon inte var orolig för att anmälningarna i själva verket kunde vara ett försökt att utnyttja henne och polisen, av någon, eller några, som insåg att ett antal polisanmälningar – oavsett trovärdighet – skulle hamna på löpsedlarna.
»Här var det ju inte målsägarna som anmälde, utan det kom ju från en myndighet«, svarar Lise Tamm. »Så där har man ju inte dom misstankarna, inte på det sättet.«
Utskrift av intervjun:
Gellert Tamas (GT) Lise Tamm (LT) Kriminalinspektören Åsa Elfving (ÅE) var, på initiativ av Tamm, också närvarande under intervjun.
”GT: Hade du tankegången att det här kan vara att man försöker använda polisen åt det ena eller andra hållet?
ÅE: Nej alltså, vanligtvis, vi jobbar ju väldigt objektivt. Vi kan inte tänka i dom banorna.
GT: Nämen, det vet jag..men samtidigt att man tänkte; när jag som journalist får tips, och det får man ju ganska ofta precis som ni - och då är alltid första tanken; Aha, varför berättar han eller hon detta för mig? För det finns ju alltid någon jävla anledning. Tänker man så också?
LT: Det beror på vilken typ av anmälningar, inte när det gäller misshandelsfall för här var det ju inte målsägarna som anmälde det utan det kom ju från en myndighet. Så där har man ju inte dom misstankarna, inte på det sättet…”
Här följer samtliga citat med Lise Tamm ur boken ”De apatiska”
De apatiska sidan 586:
Till och med kammaråklagaren Lise Tamm ansåg att det ursprungliga materialet var i tunnaste laget. »Ja, det fanns inte så mycket substans«, säger hon, men tillägger att brottsmisstankarna i sig var så grova att hon ändå kände att de måste prövas: »Hade
det varit stöld eller bedrägeri hade det varit annorlunda. Är det så tunt så kanske man inte ens går vidare. Men är det så att det är ett barn som far illa så måste man vända på alla stenar, även om det är en svag misstankegrad. Och det var en svag misstankegrad!«
Utskrift av intervjun
GT: När du får anmälningarna första gången, hur mycket substans tycker du att finns i dom?
LT: Ja, det fanns inte så mycket substans, inte så…på flera av dom så hade ju polisen inlett förundersökningar, det måste dom göra, men man hade skrivit skälig misstanke, som är den lägsta misstankegraden och i flera av dom tog jag bort den skäliga misstanken och hade bara en öppen förundersökning, och personer som vi skulle höra, men det fanns ingen skäligen misstänkt. Så att det var ju inte ens på nivån skäligen misstänkt på ett antal fall.
GT: Men du tyckte själv att det var ganska tunt alltså`?
LT: Ja det var det. Men å andra sidan så ligger det i sakens natur; om det är barn som lever ihop med sina föräldrar och det eventuellt finns en misstanke om brott, så även om det är en väldigt tunn misstanke så måste man ändå vidta utredningsåtgärder. Man kan inte bara bortse från det. Hade det varit en stöld eller bedrägeri hade det varit annorlunda. Är det så tunt så kanske man inte ens går vidare, över huvud taget, men är det så att man vet att det är ett barn kan fara illa så måste man vända på alla stenar, även om det är en svag misstankegrad, och det var en svag misstanke. Det var det.
---------------------------------------------------------------
De apatiska sidan 586:
»Men hur påverkar det din utredning när du får reda på att Annica Ring påstår i medierna att de gått till polisen eftersom socialtjänsten inte agerat – och det sen visar sig att man inte ens har pratat med socialtjänsten?« undrar jag.
»Vi får in en polisanmälan. Vårt bord är att utreda om ett brott har begåtts eller inte. Det är det enda som är vårt bord. Hur anmälan kommer in är helt irrelevant«, svarar Lise Tamm.
Utskrift av intervjun
GT: Men hur påverkade det din utredning när du får reda på att – för Annika Ring går ju ute i media också och säger; vi har försökt få in det till socialtjänsten, men dom har inte gjort och därför går vi till polisen. Och så visar det sig att man inte ens har pratat med socialtjänsten?
LT: Vi får in en polisanmälan. Vårt bord det är att utreda om ett brott har begått eller inte. Det är det enda som är vårt bord. Hur anmälan kommer in, det är hel irrelevant.
---------------------------------------------------------------
De apatiska sidan 587:
»Men kan du känna att även ni blev brickor i ett spel?«
»Självklart fanns det olika grupperingar som hade intresse av att använda oss – och det var vi väl medvetna om. Och därför var det väldigt noga med vad vi gjorde«, svarar Lise Tamm. »Om media sedan tolkar att vi har inlett en förundersökning som att det innebär att en person är skyldig – så kan tyvärr polis och åklagare inte göra något åt det.«
Utskrift av intervjun
GT: …Men kan du känna att även ni blev använda som brickor i ett spel? Det finns ett antal människor som har bestämt sig; det här är manipulation, det här är simulering och så samlar man ihop ett gäng fall och lämnar till er för man vet att polisen måste göra sitt jobb.
LT: Ja precis och där lyckades de inte utnyttja oss till det. Man försökte ju självklart, det är klart att fanns det olika grupperingar som hade intresse av att använda oss och det var vi väl medvetna om och därför så var det väldigt noga med vad vi gjorde, nämligen vi vände på alla stenar, väldigt noga… Och det var det som gjordes. Vi kan inte göra något åt att det tolkas av media så att, att man inleder en förundersökning innebär att denna person är skyldig, så är det inte. Det finns anledning att anta att brott har förövats, så är det och det kan tyvärr polis och åklagare inte göra något åt att journalister väljer att slå upp och tolka det på det sättet.
---------------------------------------------------------------
De Apatiska sidan 588-589:
Jag frågar Lise Tamm om den här typen av beteende som psykiatrikern Peter Engelsöy visade prov på inte fick henne att tveka vad gällde beslutet att inleda förundersökningar mot de utpekade barnen:
»Kan det inte vara så; man säger en sak utåt och sedan, när det är lite allvar med polisen, så ändrar man sig?«
»Visst kan det vara så«, svarar Lise Tamm. »Man har sagt en sak och sedan, när man blir utsatt för ett förhör så drar man öronen åt sig och blir lite orolig – och mer försiktig med vad man säger. Det är vi vana med, så är det jämt. Så det är inget konstigt alls!«
Utskrift av intervjun:
GT… Kan det inte vara så, att man kanske säger en sak utåt och sedan när det är litet mer allvar med polisen att man.?
LT: Absolut. Visst kan det vara så. Att man inte, man har sagt en sak och sedan, när man blir utsatt för ett förhör drar man öronen åt sig och blir lite orolig och mer försiktig med vad man säger. Det är vi vana med, så är det jämt. Så det är inget konstigt alls.
---------------------------------------------------------------
De Apatiska sidan 590:
Jag ställer frågan direkt till kammaråklagaren Lise Tamm:
»Tycker du att er insats var i proportion till den stress, de eventuella skador och den retraumatisering som barnen och föräldrarna utsattes för?«
»Absolut!« svarar Lise Tamm. »Vi var tvungna att göra detta för att komma vidare med utredningen. Om nu barnen var utsatta för vanvård så var det ju oerhört viktigt att få reda på detta. Och då var vi tvungna att göra någonting med överraskningsmoment.«
Utskrift av intervjun
GT:…Du har ju berättat varför ni ansåg er tvungna att göra det, men tycker du att det var i proportion till den stress, eventuella skador, retraumatisering som barnen och föräldrarna utsattes för när gick in. Fanns det proportionalitet däremellan?
LT: Absolut, det var en bedömning vi gjorde och därför valde vi bara dom tre familjerna, och vi var tvungna att göra detta för att komma vidare för ifall nu barnen utsattes för vanvård så var det ju oerhört viktigt att få reda på det. Och då var vi tvungna att göra någonting med ett överraskningsmoment eftersom det inte fanns några andra sätt att ta reda på den här informationen.
Olav Bengtsson och Sten Lundqvist
Divisionschefen Olav Bengtsson samt verksamhetschefen Sten Lundqvist vid Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm kritiserade Tamas i såväl Dagens Nyheter som Aftonbladet.
I artikeln ”Allvarliga fel i Tamas bok” (DN 091006) påstod Bengtsson och Lundqvist, att Gellert Tamas ”far med osanning” i ”syfte att manipulera oss som läsare”.
De anförde tre exempel:
Påstående 1: De svårast sjuka apatiska barnen i Stockholm vårdades först på Eugeniahemmet, men 2005 omorganiserades vården av barnen. Bengtsson och Lundqvist hävdar i DN att beslutet om Eugenias nedläggning fattades ”långt innan frågan om de apatiska barnen blev aktuell” och att det därmed är fel när Tamas skriver i boken att ”många såg det som ett politiskt beslut”.
Vad står i boken 1: Tamas diskuterar inte orsakerna till nedläggningen av Eugenia. Han återger däremot den debatt som följde i nedläggningens spår, bland annat en uppmärksammad artikel av författaren Agneta Pleijel i Dagens Nyheter (050104) och konstaterar utifrån denna debatt, helt korrekt, att ”många såg det (nedläggningen) som ett politiskt beslut”. (De apatiska sid 401).
------------ -------------- ---------------
Påstående 2: Framför allt under åren 2004-2005 rasade en debatt om öppenvård kontra slutenvård av de apatiska barnen. Bengtsson och Lundqvist hävdar att Tamas begår ett fel när han i boken skriver att det vid denna tidpunkt saknades vetenskapliga studier om öppenvård av apatiska barn. De påstår att det i själva verket fanns en rapport, ”baserad på erfarenheter från alla Sveriges BUP-kliniker” som kommit fram till att öppenvård är att föredra och att ”slutenvård ofta var destruktiv för dessa barn och familjer”.
Vad står i boken 2: Tamas citerar slutrapporten från den första vetenskapliga konferensen om barn med uppgivenhetssymtom (Uppsala 15 mars 2005):
»Problemet för svenskt vidkommande är att någon vetenskaplig sammanställning
av behandlingsresultat vad gäller öppen vård av de apatiska barnen inte finns publicerad.” (De apatiska sid 402)
Påståendet att det saknades vetenskaplig forskning om öppenvård är således inte Tamas eget påhitt, som Bengtsson/Lundqvist antyder, utan ett referat av slutsatserna från en vetenskaplig konferens.
Den rapport som Bengtsson/Lundqvist hänvisar till är i själva verket en debattartikel i Dagens Medicin, undertecknad av 25 verksamhetschefer från BUP-kliniker runt om i landet, däribland dem själva. Debattartikeln möttes av kraftig kritik redan vid publiceringen, något som också beskrivs i boken.
I en senare artikel erkänner Bengtsson/Lundqvist att Tamas har rätt och att det vid den aktuella tidpunkten saknades ”vetenskapliga studier” om öppenvård:
”Några sådana (vetenskapliga) studier finns inte när det gäller de apatiska barnen” (Bengtsson/Lundqvist AB 091020)
------------ -------------- ---------------
Påstående 3. Bengtsson/Lundqvist hävdar att Tamas sprider rykten att de apatiska barnen ”tar skada av sjukvård”.
Vad står i boken 3: Det finns inga sådana påståenden i boken och Bengtsson/Lundqvist anger inte heller var detta skulle stå.
------------ -------------- ---------------
Påstående 4: I boken återger Tamas Göran Bodegårds uppgifter att personal från Migrationsverket gavs tillträde till de apatiska barnen. Bengtsson/Lundqvist hävdar att Tamas saknar ”belägg” för detta. (AB 091020)
Vad står i boken 4: Tamas redogör för Göran Bodegårds kritik mot att tjänstemän från Migrationsverket fick tillträde till de apatiska barnen:
”Göran Bodegård fick aldrig några skriftliga direktiv från sina chefer, en dag fick han helt enkelt höra att »det var så här det var«. Migrationsverkets tjänstemän skulle släppas in som en del av »nätverkssamarbetet«.
»Hade jag fått något skrivet hade jag i alla fall kunnat anmäla dem för sekretessbrott«, säger Göran Bodegård, »men allt sköttes muntligt, jag hade ingenting att ta på, plötsligt var Annica Ring och hennes medhjälpare bara där på Eugenia.«
(De Apatiska sid 235-236)
Bodegårds påstående att tjänstemän från Migrationsverket besökte Eugeniahemmet bekräftas också i journalhandlingarna, bl a 041019: ”Tjänstemän kommer till Eugenia… ”
------------ -------------- ---------------
Påstående 5: Bengtsson/Lundqvist hävdar att Tamas påstår att ”BUP-ledningen var aktivt pådrivande när det gällde ett avvisningsärende” och menar att detta inte stämmer och inte heller går att ”belägga” (AB 091020)
Vad står i boken 5: Tamas skriver inte, som Bengtsson/Lundqvist hävdar, att BUP-ledningen var pådrivande i något avvisningsärende. Däremot återger Tamas överläkaren Göran Bodegårds frustration (se sid 238 ff) över att han, trots att han var ansvarig läkare, inte fick ledningens stöd när det gällde tvångsvården av den tolvårige pojken Vlad i samband med pojkens avvisning hösten 2004.
Att det rådde olika uppfattningar mellan Bodegård och hans chefer samt att Migrationsverkets handläggare kommunicerade med BUPs ledning bakom ryggen på Bodegård framgår tydligt av de journalhandlingar som återges i boken.
»Migrationsverkets handläggare, A.R, har uppenbarligen funnit anl att ringa till klinikledningen och framföra klagomål på mitt sätt att handlägga ärendet som skulle inneburit onödig förhalning etc«
(De Apatiska sid 238)
Lasse Granestrand
DN-journalisten Lasse Granestrand har i ett flertal artiklar kritiserat såväl Tamas bok som det reportage i Uppdrag Granskning som boken delvis är baserad på. Granestrand ägnade också en stor del av sin bok, ”I Sveriges väntrum”, åt samma tema.
Påstående 1: Granestrand hävdar (DN 091013) att Tamas medvetet ”mörkar” uppgiften att föräldrarna till Vlad, den svårt sjuke tolvårige pojke, vars avvisning firades med champagne på Migrationsverket i Solna, är ryska medborgare, inte vitryska som de påstod i sin asylansökan.
Vad står i boken 1: Tamas tar inte upp frågan om föräldrarnas identitet, men det beror inte på en önskan att ”mörka” utan på att denna uppgift inte på något sätt har påverkat migrationsmyndigheternas handläggning av Vlads ärende.
Vlad och hans familj anlände till Sverige den 27 december 2001 och sökta asyl med motiveringen att pappan Edward förföljts i Vitryssland. De fick avslag från Migrationsverket den 5 december 2002. Utlänningsnämnden bekräftade avslaget den 31 oktober 2003. Därefter lämnade familjen, med hänvisning till Vlads hälsotillstånd, in flera nya ansökningar som samtliga avslogs.
Den 11 augusti 2004, långt efter att Migrationsverkets och Utlänningsnämndens beslut om asyl var tagna, fick polisen i Stockholm besked från sina finska kolleger att familjen uppgett fel efternamn och att de var ryska, inte vitryska medborgare.
Föräldrarna medgav att de hade använt fel identitet, men hävdade att deras berättelse för övrigt var sann; familjen hade både varit bosatta i och utsatts för förföljelse i Vitryssland.
Både Migrationsverket och Utlänningsnämnden fattade sina avslagsbeslut utifrån uppgiften att föräldrarna var vitryska medborgare. Frågan om familjens identitet och medborgarskap påverkade inte heller de slutgiltiga avslagsbesluten från Utlänningsnämnden, som enbart behandlade Vlads hälsa.
I boken går Tamas över huvud taget inte in på frågan om familjens identitet, han anger enbart de uppgifter - påståenden om trakasserier i Vitryssland - som låg bakom de svenska migrationsmyndigheternas avslagsbeslut.
Även Granestrand konstaterar i sin bok ”I Sveriges väntrum” (sid 169) att frågan om familjens identitet inte spelade någon roll när det gällde Migrationsverkets eller Utlänningsnämndens beslut. ”Rent formellt har den (identiteten) i asylprocessens slutskede inte med saken att göra”.
Trots detta kritiserar Granestrand Tamas för att ”mörka” uppgifter som han själv tillstår inte är relevanta i sammanhanget.
Påstående 2: Tamas beskriver i boken hur Migrationsverkets tjänsteman Annica Ring hösten 2004 fick den ansvarige läkaren Göran Bodegård att skriva under ett sk transportabilitetsintyg, för att möjliggöra avvisningen av den tolvårige pojken Vlad. Ring uppgav att hon hade etablerat kontakt med den ryska sjukvården.
Granestrand hävdar (DN 091026) att Tamas presenterat felaktiga uppgifter och att varken Ring eller Migrationsverket hade någon ”skyldighet att hjälpa till” med att kontakta den ryska sjukvården och hävdar att detta ansvar i själva låg hos överläkaren Göran Bodegård. Granestrand skriver: ”Tamas frestades att förbättra historien om den onda Ring genom att utesluta vissa fakta”.
Vad står i boken 2: Det är korrekt att Bodegård, på eget initiativ, försökte kontakta flera sjukvårdsinrättningar i Ryssland. Detta framkommer också tydligt i boken. Resen av Granestrands påståenden är missvisande och felaktiga.
Granestrand nämner inte den helt avgörande frågan; att Bodegård inte lyckades etablera kontakt med sjukvården i Ryssland och att han därför ställde ett helt avgörande krav för att skriva under intyget om pojkens sk transportabilitet: att Vlad var försäkrad fortsatt vård i Ryssland. Detta framkommer tydligt i boken.
”För säkerhets skull hade han varit mycket tydlig med att skriva i intyget om »transporterbarhet« att pojken endast fick lämna Sverige »under förutsättning att helt tydligt vårdsamband etableras med barnpsykiatrisk klinik i S:t Petersburg« och att rysk sjukvårdspersonal kunde »överta ansvaret för pojkens fysiska och psykiska hälsa« i »direkt anslutning till transporten«.
(De Apatiska sid 240)
Avvisningen av Vlad genomfördes först efter att Annica Ring försäkrat Bodegård att vårdkontinuiteten i Ryssland var etablerad och säkerställd. Rings uppgifter finns beskrivna i journalhandlingarna, bl a den 27 augusti 2004.
”Migrationsverket har varit i kontakt med barnpsykiatrin i S:t Petersburg. Enl Annika Ring är Vlad välkommen dit om det behövs. Annika Ring ställer frågan till mamman vad hon tänker om den här inf.”
Annica Ring upprepade också sina påståenden för medierna:
»Vi gjorde oerhört mycket för att det skulle bli en bra utresa. Vi översatte journaler och vi tog kontakt med sjukvården i hemlandet«
(DN 051220)
Trots sina många påståenden hade Ring INTE kontaktat den ryska sjukvården. Det avslöjades när Tamas vände mig till Migrationsverket och bad att få ut de relevanta handlingarna. Dessa handlingar återges i boken:
»Du har begärt att få ut kopior av brev, mail eller annan handling som utväxlats mellan Annica Ring vid Migrationsverket och Bechterewinstitutet eller annan sjukvårdsinrättning i S:t Petersburg. Det finns ingen handling i ärendet som visar att Annica Ring varit i kontakt med någon sjukvårdsinrättning i S:t Petersburg…Efter att ha gått igenom samtliga handlingar i ärendet konstaterar Migrationsverket att det inte finns någon handling som visar att det förekommit kommunikation mellan den nämnda enheten och rysk sjukvårdsinrättning.«
(De Apatiska sid 244)
Granestrand har inte bara försökt att ge en felaktig bild vad gäller avvisningen av Vlad, han har också själv, i sin bok ”I Sveriges Väntrum” presenterat Rings felaktiga uppgifter som sanningar:
”Vi ville att återvändandet skulle ske i värdiga former, säger Annica Ring. Vi försökte hjälpa familjen långt utöver våra skyldigheter…Och vi hade fått till ett samarbete med sjukvården i S:t Petersburg.”
(I Sveriges Väntrum sid 109)
Peter Engelsöy
Den biträdande verksamhetschefen på BUP i Stockholm, psykiatrikern Peter Engelsöy, har i en artikel (AB 091015, även återgiven i en modifierad version på aftonbladet.se) påstått att Tamas felaktigt pekat ut honom som en förespråkare för teorin att vissa av de apatiska barnen simulerar. Engelsöy hävdar att Tamas beskrivningar är ”osakliga och tendentiösa”
Påstående 1: Engelsöy hävdar att han, i motsats till vad Tamas skriver, aldrig beskrivit de apatiska barnens tillstånd i termer av manipulation och simulering. ”Sanningen är att jag aldrig har tagit dessa ord i min mun”.
Vad står i boken 1: Tamas ger i boken flera, väl belagda, exempel på Engelsöys utpekande av apatiska barn som simulanter, bl a ett citat ur ett tidigare reportage i Uppdrag Granskning (050322)
»Det här är uppenbarligen barn som på något sätt inte är så här dåliga som de utger sig för att vara. De visar sig så här dåliga när någon personal är närvarande till exempel, en del barn äter i smyg på nätterna och så vidare. Sådana saker har vi sett hos en del barn«
(De apatiska, s 172)
I boken återger Tamas också en bandad intervju med Engelsöy:
»Jag har sett en del fall som jag skulle vilja betrakta som manipulation och bluff«, säger Peter Engelsöy. »Det kanske är mellan fem och tio stycken ärenden i Stockholm där man haft uttalade funderingar på detta.«
( De apatiska, s 171)
Engeslöy förnekade redan i Tamas reportage i Uppdrag Granskning (SvT 060919) att han skulle ha pratat om simulering på en experthearing anordnad i Riksdagen den 17 februari 2005:
”Jag drev på inget sätt någon linje om simulering där, och är det någon som hävdar det så tycker jag det är helt fel. Det förnekar jag.”
Engelsöys påstående motsägs av flera av de närvarande riksdagsledamöterna, bl a Vänsterpartiets dåvarande flyktingpolitiska talesperson Ulla Hoffman:
»Marie Hessle berättade att hon haft kontakt med folk på Migrationsverket och där hört att apatiska barn sprang och lekte i smyg. Och Peter (Engelsöy) hade hört att barn var uppe på nätterna och åt.«
(De apatiska sid 347)
Denna bild bekräftas också av den folkpartistiska riksdagsledamoten Anne-Marie Ekström:
»Han pratade om att barnen gick upp på natten och åt och att det hade försvunnit saker ur kylskåpen…Jag … jag var så upprörd så jag … usch … jag kommer så väl ihåg honom, den där psykiatrikern – och det han sa.«
(De apatiska sid 346-347)
Engelsöy erkänner, märkligt nog i samma artikel där han förnekar sina uttalanden, att han trots allt pratade om smygätande barn på riksdagens experthearing:
”Så här i efterhand hade det kanske varit bättre att hålla tyst om detta.”
Hanne Kjöller
Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller har i sammanlagt fyra artiklar angripit såväl Tamas bok ”De apatiska” som reportaget ”Spelet om de apatiska barnen” i Uppdrag Granskning. Kjöller har kritiserat allt från Tamas personteckningar till fakta i boken.
Påstående 1: I reportaget ”Spelet om de apatiska barnen” (SvT 060919) avslöjade Tamas att psykiatrikern Peter Engelsöy inte hade några belägg för de uppgifter om smygätande barn som han presenterade på en experthearing i riksdagen.
Kjöller försvarade Engelsöy på ledarplats (DN 070215) och hävdade att Tamas ägnat sig åt karaktärsmord genom att förvanska och förfalska citat från Engelsöy, allt för att få det att framstå som att Engelsöy anklagade samtliga, i stället för enbart en del, apatiska barn för att vara simulanter.
”För att verkligen få Peter Engelsöy att framstå som en inhuman cyniker räckte uppenbart inte den timslånga intervjun - som "Uppdrag gransknings" sedan klippte ned till en minut. Programmakarna fick rota i arkivet. Där hittade de ett uttalande: "dessa barn är inte så sjuka som det tycks" som återanvändes. Att "dessa barn", enligt Peter Engelsöy, inte syftade på gruppen apatiska barn utan på ett fåtal aktuella fall vid det tidigare intervjutillfället spelade ingen roll. Inklippt i detta nya sammanhang framstår det ändå som om Peter Engelsöy pratar om hela gruppen.” (DN 070215)
Vad sades i reportaget 1: Tamas påstår aldrig att Engelsöy anklagat samtliga barn för att vara simulanter. Det av Kjöller påstådda citatet av Engelsöy: ”dessa barn är inte så sjuka som det tycks”, finns över huvud taget inte i reportaget. Det är en ren fabricering av Kjöller.
Av det faktiska citatet med Engelsöy framgår tydligt att chefspsykiatrikern, tvärt emot Kjöllers påstående, hela tiden talar om en ”del barn”:
”Det här är uppenbarligen barn som på något sätt inte är så här dåliga som de utger sig för att vara. De visar sig så här dåliga när någon personal är närvarande till exempel, en del barn äter i smyg på nätterna och så vidare. Sådana saker har vi sett hos en del barn.”
Påstående 2: Samma dag som boken ”De apatiska” publicerades hävdade Kjöller på ledarplats (DN 091001) att Tamas tecknade en ”svartvit” värld med enbart ”onda” och ”goda” aktörer. Kjöller gav två exempel på de, enligt henne, förenklade personbeskrivningarna: ”den erfarna barnläkaren” och ”den internationellt erkände toxikologen”.
Vad står i boken 2: Inget av de två citat som Kjöller använder för att bevisa sin tes finns i Tamas bok. Det är ren fabricering av Kjöller.
Påstående 3: Kjöller upprepar de tidigare nämnda argumenten av åklagaren Lise Tamm (som enligt Kjöller själv är en vän till henne) Bengtsson/Lundqvist, Granestrand och Engelsöy.
Vad står i boken 3: Som genomgången visat existerar inte de faktafel som de ovan nämnda personerna hänvisar till.
