Anita Goldman har tilldelats 100.000 kronor från Albert Bonniers Stipendiefond för Svenska Författare för sin dokumentärroman Om jag så måste resa till Los Alamos, om atombombens fader Robert Oppenheimer.
Stipendiet går till författare som under det gångna året utkommit med en nytt verk av litterär betydelse. Juryn bestod av Klas Östergren, Marie Silkeberg, Cilla Naumann, Peter Kihlgård, Cecilia Davidsson och Lars Andersson. Juryns motivering lyder:
Anita Goldman är en i bästa mening oförsiktig författare. Hon bangar inte för svåra ämnen, riktigt obekväma frågor, konflikter som en slappare skribent gärna undviker för att de är oöverskådliga. Eller allmänt obehagliga. Som krigszoner.
Det har blivit ett antal egensinniga betraktelser, en blandning av rapport, essay och dikt. En genre som löper risk att bli obekväm i ännu en bemärkelse – bokhandlarna vet inte var böckerna ska stå.
Den här gången gäller det en dokumentärroman om Robert Oppenheimer. En historia som huvudsakligen utspelas i Los Alamos, New Mexico, där den amerikanska krigsmakten framställer de bomber som snart ska förändra världen.
En plats och en epok med konsekvenser som är svåra att fatta. En hemlig, isolerad civilisation där forskare och tekniker och deras familjer framlever i en vardag fylld med barnpassning och vänsterprassel, atomklyvning och drinkmixning om vartannat. Alldeles intill det vidunderliga, grannar med ett par monster kallade Fat Man och Little Boy.
Det handlar om snårig politik, svåra processer, sammansatta personligheter. Goldman skildrar detta med auktoritet och trovärdighet. Hon är själv på plats där ute i öknen och kommenterar sin egen fiktion. Ett konstgrepp som här verkar alldeles adekvat. Inför ett fenomen med sådana dimensioner och konsekvenser måste till och med dikten bli obekväm.
Goldman väcker respekt, och – den skräck som gärna sover, inbäddad i friktionslösa fiktioner.
Klas Östergren
